Någonting tycks vara ruttet i landet Sverige

KOLUMNISTER

Jörgen blev mycket förvånad då han upptäckte att han var dömd för ringa narkotikabrott.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att detta är en berättelse om lögner och grovt rättegångsfel.

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER
Jörgen blev mycket förvånad då han upptäckte att han var dömd för ringa narkotikabrott.

Att det verkligen låg en halv joint fickan i jackan som Jörgen, som egentligen heter någonting annat, hade på sig råder det i och för sig ingen tvekan om.

Om detta har poliserna som stoppade bilen som han färdades i och som efter att misstanke om narkotikabrott uppstått kroppsvisiterat honom vittnat under ed.

Och då Jörgen i förhör erkänt att han hade detta hasch på sig kan vi lämna skuldfrågan därhän.

Den här texten handlar dock, som vi kommer att se, om någonting helt annat.

Jörgen är skriven på en mindre ort i Mellansverige men bor sedan flera år i Stockholm. Då han inte hade lust att bli fälld för brottet struntade han i kallelser till rättegången som tingsrätten skickade ut.

Han visste att om inte myndigheten lyckades delge honom stämning och kallelse till huvudförhandling så kunde inte rättegången slutföras.

Det går givetvis att ha synpunkter på denna taktik. Det går att tycka att det är ett jävla sätt att smita från sitt ansvar. Jörgen själv tycker att han inte gör någonting värre än rika människor som med hjälp av fiffiga advokater undandrar sig skatt. Kryphål som kryphål.

Dömdes till dagsböter

Men plötsligt damp en dom ner. Tingsrätten hade utnyttjat sin lagliga rätt att genomföra förhandlingen i den åtalades frånvaro och efter att ha konstaterat att delgivning skett dömt mannen till dagsböter för innehav av 0,16 gram cannabis.

Han friades dock från åtalspunkten om att ha nyttjat knark, trots att provtagning visade att han hade hasch i urinen. Detta beroende på att Högsta domstolen i ett färskt prejudikat slagit fast att brukande av knark konsumeras av innehav.

Men hur var det nu med delgivningen? Jörgen begrep ingenting och beslöt att sätta sig att läsa tingsrättens dagbok, där alla turer och inlagor i ett mål finns registrerade.

Där hittade han ett och annat intressant. Under ett avsnitt hade en person som bor på adressen där Jörgen är skriven berättat att den eftersökte flyttade därifrån för flera år sedan. Men "i fredags kom en stämningsman och tryckte ner kallelsen i personens sambos hand".

Stämningsmannen jämförde mannen med passfoto

Något avsnitt längre ner blev det ännu intressantare. En handläggare på tingsrätten hade ringt upp stämningsmannen, som målande beskrev hur han kom till adressen och såg en man springa över gården. Efter en lika kort som heroisk jakt kom han ifatt den flyende och lyckades förmå honom att skriva under ett delgivningskvitto.

Hur stämningsmannen visste att det var Jörgen som skrev under? Han jämförde mannens ansikte med ett passfoto på den åtalade som han hade med sig. "Det fanns ingen tvekan om att det" var rätt person. Case closed, vad det verkar.

Men Jörgen är statslös. Han har inget pass. Och då existerar rimligen inte heller något passfoto.

Han är för all del född i Sverige i mitten på 60-talet, men hans jugoslaviska föräldrar brydde sig aldrig om att ansöka om svenskt medborgarskap för sonens räkning. Och som vuxen har han själv inte gjort det.

– Jag hade ett jugoslaviskt pass fram tills jag var runt 20. Men så fick jag en kallelse om treårig jugoslavisk värnplikt som jag inte hade lust att genomgå och gjorde mig av med det.

Det var cirka 30 år sedan och Jörgen säger att han sedan dess inte har haft ett pass.

Denna historia låter egendomlig, men en koll i folkbokföringen ger vid handen att han har rätt. Enligt skattemyndigheten är Jörgen "medborgare i upphört land".

En vänlig tjänsteman går tillbaka i historiken och hittar noteringar om att han tidigare varit medborgare i Jugoslavien och i Serbien-Montenegro. När den senare federationen upphörde att existera 2006 tycks svensk myndighet ha gett upp försöken att hålla reda på hans bakgrund.

För säkerhets skull har Jörgen kollat med polisen. Kanske har han glömt att han för länge sedan ansökt om svenskt medborgarskap? Kanske finns trots allt en passbild? Nej, polisen hade inget foto på honom.

Ett grovt rättegångsfel kan ha begåtts

Det ligger med andra ord väldigt nära till hands att tro att stämningsmannen har ljugit. Och att ingen delgivning har skett till rätt person.

I så fall har ett grovt rättegångsfel begåtts och delgivaren rimligen gjort sig skyldig till brott.

Så vad händer nu? Jörgen har överklagat till Svea hovrätt och ansökt om prövningstillstånd. Han litar av lätt insedda skäl inte längre på den aktuella tingsrätten och vill ha en ny prövning i högre instans. Men om han vinner framgång blir det troligen så att målet återförvisas till tingsrätten.

(Även åklagaren har överklagat. Hon kräver att han ska betala 615 kronor för kostnaden för provtagningen. Ett överklagande som torde kosta staten mer än dessa hundralappar, men det är strängt taget en helt annan historia).

Stämningsmannen är arvodesanställd av polisen. Han får med andra ord betalt för varje delgivning. Han är fåordig då jag ringer och presenterar mig som journalist på Aftonbladet.

– Du får vända dig till pressavdelningen på myndigheten.

Jag har ju inte ens hunnit berätta varför jag ringer?

– Vänd dig till myndigheten.

Vilken myndighet?

– Ingen kommentar. Adjö.

Delgivning är någonting viktigt. Personer som förekommer i ärenden hos domstolar och myndigheter har rätt att ta del av och lämna synpunkter på det material som ligger till grund för myndighetens beslut. Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav.

Jörgen har polisanmält stämningsmannen. Det är bra. Någonting tycks vara ruttet i detta ärende.