Den nya Trump-effekten bådar inte gott för populisterna

KOLUMNISTER

Den 28 juli 2004 rymde Tony Olsson och tre medfångar från Hallanstalten. Planen var briljant, med en mutad vakt som lämnat isoleringscellen öppen, en insmugglad pistol, en gisslan och en väntande bil. Men sedan gick allting helt fel.

De lämnade flyktbilen innan de hade nästa och började irra runt då ingen av dem kunde läsa kartan eller förstod kompassen. De glömde dunken med vatten i bilen, funderade på att mjölka en ko, men visste inte hur. Två dagar senare skulle Tony Olsson egentligen vara på väg till Sydamerika, men i stället fann polisen den utmattade rymlingen iförd endast kalsonger och kriminalvårdens tröja, bakom höbalarna på en gård, bara 15 kilometer från Hall.
Bäst i världen på att komma dit de vill, men sedan har de ingen aning om vad de ska göra. Är inte det också historien om populismen?

Populistpartier spelar på ett ofta rimligt missnöje med etablissemanget, och kryddar med allt till alla. En enkel lösning som blockeras av eliten bara för att den är feg eller korrupt. Mer utgifter men ändå sänkta skatter. Slipp frihandeln, men behåll exportjobb och låga priser. Det låter förföriskt, för de förnekar alla avvägningar, att den som prioriterar något måste låta annat stå tillbaka, och att alla beslut får bieffekter. Det kan föra dem till makten, men väl där blir det uppenbart att de inte ens kan mjölka kor.
Ta bara Donald Trump som sade ”Jag ska ge er allt. Jag ska ge er allt ni har sökt i 50 år. Jag är den ende.” Bland annat en sjukvårdsplan som skulle omfatta alla, vara bättre OCH billigare. Men när han nu ska leverera blir inte ens hans republikaner nöjda. ”Ingen kunde veta att sjukvård kunde vara så här komplicerat”, gnäller han nu.

Alla kan inte få allt i längden. Till slut blir någon besviken. Många kommer känna sig som kvinnan från Indiana som röstade på Trump för att han skulle slänga ut kriminella invandrare, bara för att se sin egen man, fadern till hennes fyra barn, deporteras. Hon trodde ju inte att ”bra människor” skulle drabbas.
Därför ser vi nu en omvänd Trumpeffekt. Hans kampanj inspirerade europeiska populister, men nu avskräcker i stället hans inkompetens. I början av året hade tyska främlingsfientliga AfD 15 procent och växte hela tiden. Nu är de ofta nere på ensiffrigt. Marine Le Pen skulle överlägset vinna första omgången av det franska presidentvalet och förlora mot en annan nationalist och Putinvän i andra. Nu kan hon få stryk redan i första omgången av den socialliberale globaliseringsvännen Emmanuel Macron.

I Nederländerna skulle främlingsfientliga Geert Wilders bli störst och på Svenska Dagbladets ledarsida kunde man för en dryg månad sedan läsa om ”populiströrelsens underbarn” Thierry Baudet, vars nya parti ”ser ut att kunna bilda koalitionsregering tillsammans med Geert Wilders”. Men i valet fick Wilders sedan bara 13 procent och Baudet 1,8 procent – mindre än det kalvinistiska parti som inte gillar kvinnlig rösträtt.
Vissa populister underminerar demokratin så de kan hålla sig kvar även efter att konsekvenserna av deras styre visar sig, som chavisterna i Venezuela och reaktionärerna i Ungern och Polen. Men om demokratins institutioner håller är populisterna sina egna värsta fiender. Min gissning är att ilskna väljare snart leder bort hålögda och utmärglade populister som försökt gömma sig bakom närmaste höbal.


Det är vi i väst som är pessimister

  • 8 av 10 i länder som Indien, Kina, Vietnam och Nigeria tror att framtiden är ljus.

… och vi gamla

  • En studie av 26 000 millennials visar att 70% tycker att världen är full av möjligheter och 86% tror att ny teknik ger nya jobb.

ARTIKELN HANDLAR OM