Mejla

Oisín Cantwell

På missbrukarhemmet i Sofo sjunger inga änglar om corona

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Stefan hade med betydande sannolikhet återvänt till spriten och haschet då han muckade från kåken förra sommaren.

Men han gavs ett vettigare alternativ än parkbänken och kalla nätter i trappuppgångar i form av Pelikanen, ett stödboende på Södermalm.

– Detta är en ynnest. En räddning. Jag har fått en andra chans.

Han är 54 år gammal, tunn, något sliten, född på Södersjukhuset, och pratar en stockholmska som borde ställas ut på Skansen innan den helt har dött ut.

Caféet i källaren har för all del stängt på grund av coronan, men här finns annat att göra, tv att titta på och en framtid att hoppas på.

Okej, återfallet i oktober, några öl på systemet, ytterligare ett par på pizzeria Bellman på Götgatan var dumt, men var över inom fem timmar. Sen dess har han varit vit.

 

Östra Söder, omdöpt till smärtsamt töntiga Sofo av någon slug reklamare som drömmer om New York, kvarteren där bostadsrätterna är svindyra och fler än vad som är nyttigt för imagen av vänster och konstnärlighet och världsvanhet röstar på Sverigedemokraterna.

Jag har bott rakt över gatan i många år. Från Pelikanen är det ljud dygnet runt. På femte våningen spelar någon opera halva natten. Längre ner i huset skickar en discoboll i taket alla möjliga färger ut på Östgötagatan.

Män som livet farit vårdslöst fram med går in och ut ur porten. Saker och ting pågår, allt tycks inte vara lagligt.

Ibland kommer en ambulans och någon gubbe bärs ut.

Lägenheten, drygt 30 kvadrat, ligger i en lång och kal korridor. En halväten tallrik med pasta och köttfärssås står på bordet. Diskhon är full av muggar och glas. Askfatet skulle må bra av att tömmas.

Stefan, 54, tillsammans med Aftonbladets Oisín Cantwell på stödboendet Pelikanen på Södermalm i Stockholm.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Stefan, 54, tillsammans med Aftonbladets Oisín Cantwell på stödboendet Pelikanen på Södermalm i Stockholm.

 

Stefan har fått en praktikplats, städar Söders gator, om han sköter sig kommer han få behålla jobbet.

– Mina tonårsdöttrar är besvikna på mig för allt jag har ställt till med. Jag förstår dem. Men för deras skull ska jag hålla mig nykter.

Han rökte hasch första gången då han var 14. ”Det har blivit några kilo sedan dess.” Ett påstående det saknas anledning att ifrågasätta.

Livet var en fest, men någonstans togs en fel väg och backen utför var brant och bromsen visade sig lämna en hel del övrigt att önska.

Fängelsevistelsen nyligen var den första. Ett år för grov misshandel och grov fridskränkning. Han spöade upp en man som försökt stjäla hans döda mammas silver och dessutom hade tafsat på grannens dotter.

– Det var jag som ringde ambulansen. Tingsrätten tyckte det fanns förmildrande omständigheter.

På Pelikanen, som funnits sedan föreningen Söderhem 1927 fick en tomt och ett uppdrag att bygga ett hus för hemlösa män, har han bott sedan i januari. Här får han träning i att klara sig själv.

– Jag ska vidare. Men jag trivs här. Det är lugnt och fint.

 

Så har det inte alltid varit. För ett år sedan var det hopplöst. Fråga Robert, som driver livsmedelsbutiken på hörnet.

Han har problem med ena tummen. Nedsatt rörlighet. Några senor rök i samband med att han grep två män som stulit kött.

– De bodde inte på hemmet. Men deras polare gör det.

Vi står ute på lagret. Leveranser har just kommit. Grönsaker från golv till tak i vagnar.

– Det går knappt en dag utan att vi tar en snattare. Alla kommer ju inte från boendet, men de som bor där drar till sig ett klientel.

Robert har arbetat här sedan -93. Miljön har förändrats. Förr var det mest södergubbar. Gapiga, packade, men harmlösa. Sedan kom blandmissbrukarna.

– Det bor fortfarande hyggligt folk i huset. Men det har blivit grövre. Mina unga anställda har känt sig otrygga. Polisen var här två gånger om dagen.

Foto: MAGNUS WENNMAN
”Det går knappt en dag utan att vi tar en snattare. Alla kommer ju inte från boendet, men de som bor där drar till sig ett klientel”, säger handlaren Robert som har arbetat i livsmedelsbutiken på hörnet sedan -93.
Foto: MAGNUS WENNMAN

Han har pratat med politikerna. Bänkarna i parken intill borde försvinna. Där sitter missbrukarna. Sprutor ligger slängda. Dagisgrupperna tar en annan väg. Pensionärerna håller sig undan.

– De hade bänkar i betong förut. Utan ryggstöd. Det var lugnare då. Men de byttes ut.

 

”Så har kriminella satt skräck i Sofo”, löd den dramatiska rubriken i en lokalblaska för något år sedan.

Artikeln handlade om Pelikanen. Jag trodde inte mina ögon. Känner ingenting som ens är i närheten av skräck. Det gör inte mina grannar heller.

Jo, jag vet. En journalist på kvällstidning har anledning att inte sätta sig på alltför höga hästar gällande andra mediers larmande rubriker. Sten i glashus, elefanter i porslinsbutiker, hyckleri, you name it.

Men beskrivningen var inte rättvis. Inte mot en grupp människor som redan befinner sig längst ner i strängt taget varenda hierarki som står att finna. Inte heller mot sektionschef Ulrika Olofsson-Walles och hennes ambitiösa personal.

Oproblematisk är dock inte verksamheten. Robert, ägaren av livsmedelsbutiken, ljuger inte.

Samtidigt: alla vittnar om att det har blivit betydligt bättre. Polisen, grannar, Robert i livsmedelsbutiken, andra butiksägare i kvarteren.

 

De anställda på boendet har jobbat hårt. I receptionen sitter det numera någon även på nätterna. Det har fått effekt.

Det råder nolltolerans mot missbruk i huset. Inget supande eller knarkande. Ett förbud som möjligen inte respekteras fullt ut av människor som i sina liv inte visat större intresse för att följa lagar och regler.

Men det stora problemet har varit polarna. Som kommer på besök. Som kanske tränger sig på.

– Det har varit en del amfetamin här. Men nu har det lugnat sig, säger Stefan.

På väggen hänger en Hammarby-tröja. Fotbollen är det stora intresset. ”Men jag har nog sett mer matcher med AIK. Mina kompisar håller på Gnaget”.

Han är en av dessa söderbor som det aldrig pratas om.

Inte i de nätforum i vilka stadsdelen påstås vara ett kulturmarxistiskt Mecka där feminister, bögar och andra obehagliga godhetsknarkare har tagit makten.

Inte heller i de glossiga livsstilsmagasinen där det framgångsrika paret med sina kreativa yrken tar emot i sekelskiftesfyran och med stolthet berättar om ett liv fyllt av resor, yoga och surdegsbröd.

Det finns givetvis en sanning i båda dessa klichéer. Men det gör det ju ofta, för att inte säga alltid, i klyschor.

En annan sanning är att Moderaterna blev det näst största partiet på Södermalm i riksdagsvalet 18. Eller att det finns gott om hyresrätter där rörmokare och undersköterskor och annat folk som aldrig haft anledning att gnälla på värnskatt bor.

Detta är en ö med lika många invånare, drygt 130 000, som en medelstor svensk stad. Större än Umeå, mindre än Jönköping.

Och på Pelikanen har de alla funnits representerade. Den brutne knegaren. Den unge invandrarkillen. Ingenjören i den skrynkliga kostymen som med portföljen krampaktigt i handen säger att han tillfälligt är på obestånd och snart ska vara på fötter igen.

Ungefär 30 procent av de som passerar boendet ordnar till sitt liv. Hög eller låg siffra? Jag antar att det ligger i betraktarens öga.

Det är stök i området. Men för det mesta av andra skäl än denna verksamhet. Det är partyglatt och krogtätt. 

 

En fredagskväll häromsistens var det ovanligt mycket ståhej. Jag gick ner på gatan för att kolla vad som pågick. En man hade slagit sin fru, hon grät, någon ringde polisen.

Killen som lade sig i blev jagad nerför gatan. Polisen kom. Misshandlaren greps. Kvinnan försökte frita honom.

En figur kom ut från hemmet, barfota, bar överkropp i höstkylan. Han blev insydd av bara farten.

Plötsligt kom Karolina Ramqvist, författaren, kompis till mig, gående. Vi stod och pratade. En äldre man i blottarrock gick förbi och väste ”Är det några på fri fot ännu?” med privatspanarröst.

Nu har ett antal veckor gått och utanför livsmedelsbutiken har någon slängt en tom förpackning som nog innehöll färdigmat. Skeden ligger kvar.

Lägenheterna hyrs sedan 80-talet ut av av SHIS bostäder, Stockholm stads bostadssociala resurs. Ett 50-tal fastigheter runt om kommunen ingår i beståndet.

Ett enda av husen ligger på Östermalm. Och den verksamheten ska bomma igen. Ingen kommer att erkänna att dessa hem helst inte ska ligga i den tjusigaste delen av stan. Ingen kommer att tro på försäkringar om att det är en slump att det är som det är.

Foto: MAGNUS WENNMAN

Stefan har en säng, ett bord och en stor tv. Den är påslagen. En ung kvinna sjunger på engelska om någonting som kallas kärlek.

På en hylla står foton på döttrarna. De har båda haft coronan, men frisknat till fort igen.

– Min exfru smittades i mars. Hon får fortfarande feber så fort hon anstränger sig.

Det är inte här änglarna sjunger sorgset om viruset. Det är inte härifrån Löfven och Tegnell sänder sina presskonferenser. Det är inte i det stängda caféet i källaren smittspridningskurvor ritas och avlidna räknas.

Stefan ber mig följa ut på toaletten, vill visa ett hål i taket.

– Vattenläcka för några kvällar sedan. Det var som ett Niagarafall rakt ner i golvet. Men det ordnar sig.

 

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE