1968 – året som borde förbjudas

Foto: ROLF OLSON
Studenter vid Stockholms universitet ockuperar kårhuset i maj 1968 i en protest mot en ny studieförordning. I talarstolen syns Anders Carlberg, ordförande för ockupationen.
KOLUMNISTER

Samma dag jag kom hem från julsemestern insåg jag att detta blir ett fasans år.

Jag insåg att jag hade förträngt de tecken jag redan sett: en snygg bok med kommunistrött omslag som handlar om maoisterna i Sverige och Jan Guillous i och för sig utmärkta roman ”1968”, även den med kommunistrött omslag i samma nyans.

Just denna röda nyans är naturligtvis ingen tillfällighet. Färgen kommer från Mao Zedongs citatbok, känd som Maos lilla röda, vilken tjänade som politisk katekes för en generation ungdomar på 1960-talet.

Jag kom alltså hem från vintersemestern och slog på tv:n. Den visade en dokumentär om 1968. 50 år har passerat sedan detta påstått revolutionära år och jubileet ska firas med pukor och trumpeter av världshistoriens självgodaste och mest egoistiska generation.

Dokumentären om 1968 visade de intill katatoni uttjatade bilderna från studenternas ockupation av kårhuset i Stockholm. Om ni inte vet vad katatoni betyder och inte har ork att slå upp ordet beror det på att ni haft olyckan att gå i den skola som de så kallade 68:orna skapade, en skola som föraktade ”död” kunskap och förordade tyckande och åsikter rakt ut i luften, det vill säga babbel.

Dokumentären visade de vanliga bilderna på Vietnamdemonstranter. Som nyskapande grepp fick även så kallat vanliga människor komma till tals och återge sina ointressanta minnen: någon blev överraskad av stenkastande demonstranter i Paris (jaha!), en annan blev ovän med pappa om demonstrationerna i Båstad (jaha?).

Januari är ännu inte till ända. Sedan återstår elva månader.

Förstår ni vad det betyder?

Elva månader av masturbatoriska klappar på de egna ryggarna, elva månader av nostalgiska suckar, elva månader av svartvita bilder på plakat som kräver USA ut ur Vietnam, elva månader av hyllande av ungdomens engagemang – då! – och snipigt beklagande av ungdomens passivitet – nu!

1968 borde förbjudas.

Det är svårt att förbjuda ett helt år, invänder någon. Låt oss i så fall förbjuda maj 68, säger jag, och kanske några dagar in i juni.

Visst, det kan vara för sent med tanke på de riksdagsdebatter, remissrundor och granskningar av lagrådet som ska föregå nya lagar och förbud.

Det kan därför vara bättre att vända på klang– och jubelfesten så att vi lär oss något och blir klokare.

Låt detta bli året då vi granskar det verkliga arvet efter 1968: Jag–samhället, jaaaag–samhället vore en korrektare stavning, den hysteriska konsumtionen, massvåldtäkten av planeten och misslyckadet i att skapa ett samhälle med framtidstro och tillit. I stället fick vi Trump, Putin och allsköns högerpopulister.

68:ornas medansvar för den utveckligen, det vore något att läsa om!

ARTIKELN HANDLAR OM