Mejla

Anders Westgårdh

Glöm det – ingen av er kommer att hinna

Publicerad:
Uppdaterad:

Det är inte ofta man är glad att vara medelålders, men varje gång jag hör det löjliga uttrycket känner jag närmast en befrielse – och samtidigt ett medlidande med de stackare som tror att dem på allvar måste försöka leva upp till det.

Beach 2011.

Det är numera ett etablerat begrepp. Det används i reklam, i tidningar, på bloggar och i dagligt tal. Alldeles nyss läste jag rubriken: Sista chansen inför beach 2011. Den visade sig leda till en artikel om ännu en bantningsmetod som utlovade fyra kilos viktminskning på två veckor för den som underkastar sig regimen.

Och med fyra förlorade kilo är man alltså redo för beach 2001. Exakt vad beach 2011 innebär är oklart, men det tycks ha att göra med ohämmad exponering av en kropp som kanske inte är perfekt men som ändå duger att visa upp. Med en sådan kropp kan man beträda stranden utan att skämmas.

Utan en sådan kropp har man inte där att göra. Det är underförstått.

Jag är inte äldre än att jag kan dra mig till minnes känslan av livet på stranden, med det spännande spelet mellan killar och tjejer. Det glömmer man ju aldrig. Däremot kan jag inte påminna mig att världen stod och föll med att man såg ut som en amerikansk livräddare eller en nyvaxad bimbo.

Det räckte långt med personlighet, humor och social talang. Kunde man gå på händer eller crawla var det naturligtvis ännu bättre. Men sexpack-kulturen hade ännu inte slagit igenom, och strandens medelpunkt var den som lärt sig spela gitarr – inte den som lärt sig banta.

Inget fel på att hålla sig i form. Tvärtom så skulle både landet och världen må betydligt bättre om fler människor mådde betydligt bättre. Till exempel genom att inte sitta stilla och äta grismat.

Men det löjliga pladdret om Beach 2011 verkar ju knappast handla om en genomtänkt livsstil utan snarare en kollektiv panikstämning som piskas upp av modevärlden, media och bantningsindustrin i en krass symbios. Målgruppen är alla som anslutit sig till den alltmer dominerande världsuppfattningen att yta är viktigare än innehåll.

I ljuset av grekisk kollaps, Saab-konkurs och svälten i Nordkorea är Beach 2011 knappt värt att nämna. Eller så är det just det det är.

För det finns något sorgligt över Beach 2011. Eller rättare sagt, över människor som pratar om Beach 2011. Sluta med det. Ni hinner ändå inte. Gör något vettigt i stället.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM