Skjutningarna ökade samtidigt som morden minskade

Foto: P-O SÄNNÅS
KOLUMNISTER

Antalet mord går ner i Sverige. Statistiken är tydlig. 2002 till 2009 inträffade ett fall av dödligt våld per 100 000 invånare. 2010–2016 hade det sjunkit till 0,9, enligt Brottsförebyggande rådet.

I debatten snurrar dessa uppgifter som ett belägg för att larmen om skjutningar i förorterna ger en felaktig bild av vårt samhälle. Det blir i själva verket bättre. Jens Orback, tidigare socialdemokratisk integrations– och jämställdhetsminister, skriver på Facebook:

Kan det vara invandringen som ligger bakom minskningen eller förbättrad sjukvård?

Så blir även dessa uppgifter en retorisk fint, ett slagträ precis som när invandrarhatare tar fasta på skjutningar eller ett terrordåd för att visa att araber och afrikaner inte är att lita på.

Men två tendenser kan verka sida vid sida. Det är i själva verket ett normaltillstånd. Inget i livet är entydigt. Inte heller i vårt kollektiva liv, samhället.

Det enda som är mystiskt är att denna självklarhet tycks så svårbegriplig. För ett par år sedan utnämndes Malmö till Europas sjunde lyckligaste stad. Jag for dit och skrev ett reportage som började: I den lyckliga staden Malmö brinner bilarna om natten.

Jag fick upprörda reaktioner. De klagande kunde heller inte begripa den enkla sanningen att ingenting är enkelt. Svart och vitt ryms på samma palett.

Vi lever i historiens rikaste samhälle. Aldrig har mänskligheten haft det så bra. I rask takt surfar vi in i ett slags science fiction–land med teknik som i går var ren fantasi. Samtidigt sprider sig skjutningarna bortom utanförskapsområdena och även medelklassen kan känna sig hotad. En av mina grannar utsattes för väpnat rån i vår trappuppgång på Östermalm. Även det var i går en fantasi.

Om man inte kan se att två tendenser verkar sida vid sida, hur kan man då hoppas kunna vidta rätt åtgärder?

Levde vi i 1930–talets USA hade några bara sett de nybyggda skyskraporna i New York. Teknikens under! Framtiden! Medan andra hade pekat på den tysta, desperata folkvandringen från det av torka och depression förödda inlandet till Kaliforniens druvfält.

Harry Hopkins, ansvarig för president Roosevelts nödhjälpsprogram, insåg att de måste försöka förstå sitt eget land och skickade ut en reporter med uppdraget att se, lukta, höra – och berätta för nationens ledare vad som hände.

Till skillnad från USA är Sverige ingen kontinent. Men det kan vara svårt att förstå även ett litet land. Särskilt när debatten blir ett slags spel med digitala ryggdunkningar och hejarop som om världen antingen är svart eller vit.

Visst är det glädjande att mordfrekvensen går ner. Får jag gissa är det ett tecken på minskande alkoholmissbruk. Men det betyder inte att skjutningarna och våldet i förorten är ett mindre allvarligt problem.

Det här är Peter Kadhammar 00:39
ARTIKELN HANDLAR OM