Min hyllning av Kina dog – med ett sketet brev

KOLUMNISTER

I november skrev jag om hur djur i Kina flåddes levande (!) för päls­ens skull och bad läsarna delta i en namnlista. Tanken var att under OS, tillsammans med Djurens rätt, kontakta Kinas ambassad i Stockholm och be dem beakta frågan.

På namnlistan hamnade allt från tv-hallåa till författare, metalmusiker till melodifestivalartist, fd finansministern Kjell-Olof Feldt och folkkära namn som Kayo och Py Bäckman, för att inte glömma alla vanliga engagerade svenskar. (Tack!)

Då åtta är ett lyckotal i Kina och OS skulle börja 080808 tänkte jag att 888 namn passade bra.

När OS närmade sig surnade jag dock på all ”China bashing”. Jag skämdes när Sissela Kyle på ”Allsång på Skansen” kallade den kinesiska stjärnan Wei Wei för ”Weng Beng”. Efter en fenomenal OS-invigning var ”fusket” med 3D-animerat fyrverkeri det enda media gnällde om. Vi klagade på att den mindre söta tjejen inte fick sjunga, när utslagning à la ”Idol” är vår stora underhållningsform.

Klart att brott mot mänskliga rättigheter ska kritiseras, men fan, lite respekt kan man visa världens äldsta obrutna civilisation. Det är trots allt tack vare Kina som vi har papper, kompass, tryckkonst, sedlar, bläck, gaffel, tandborste?…

Så, för balansens skull var denna kolumn tänkt att bli extremt pro-Kina. Brevet till ambassadören innehöll inte sedvanligt hackande utan var respektfullt. Kritiken serverades med mycket honung om jag säger så.

Väl framme vid ambassadreceptionen möttes jag av en man som var det levande beviset för att PMS inte bara är en kvinnlig åkomma. Han läste brevet (som författaren Chen Maiping vänligt nog hade översatt till kinesiska) och började genast kritisera:

–Ni säger här att Kina inte har någon djurskyddslag, det är inte sant.

Intressant nog hade det samma vecka rapporterats om 10 000 björnar som tvingas leva i minimala burar och under plågsamma förhållanden tappas på galla som används som potensmedel.

”Fet chans att du skulle ha intresse för, och koll på, djurrätt”, tänkte jag, men svarade artigt: Kan du bara ge den till ambassadören så får han själv ta ställning?

–Jag kan inte lämna något till honom.

–Ge det till hans sekreterare då, så får hon avgöra.

Efter en lång monolog om hur felinformerade vi var frågade han:

–Varför kom ni hit? Detta är avdelningen för visumärenden.

–Vi vet, men det var enda dörren som var öppen. Vi ringde i flera dagar just för att kolla hur vi borde göra. Ingen svarade.

–Varför kom ni just idag?

”Kompis, jag ställer mig den frågan också” tänkte jag, men svarade ödmjukt: Hade det varit bättre att komma i?går? Vi kan komma imorgon om du vill.

Han skakade på huvudet och smällde igen dörren. Inte ens skäggmupparna på Irans ambassad är så otrevliga! Hade det dödat honom att ta emot ett sketet brev?

Jag hade tänkt hylla det moderna Kina och betona de positiva förändringar som har skett. ”Även solen har sina fläckar” liksom. Efter det otrevliga bemötandet har jag ingen lust. Nu är jag mer som De Niro i ”Copland” när han säger till Stallone: ”I gave you a chance […] and you BLEW it!”

På tal om receptionistens påstående om djurskyddslagar: Både Djurens rätt och Animal Protection Network säger att sådana i praktiken saknas.

Vi låtsas att de är okunniga svenskar. Vad säger Animals Asia i Hong Kong? ”Sadly, yes, animals are still being skinned alive in China. And sadly there are no animal welfare laws in China.”

ARTIKELN HANDLAR OM