Goa gubbar, jag är inte en av er...

KOLUMNISTER

I dessa dagar av blåvit guldyra borde jag givetvis hålla god min och lalla med i hejaramsorna. Men det finns något i mig som ständigt styr mot avgrunden. Därför tar jag mod till mig och bekänner:

Jag är en dålig göteborgare.

Jag saknar många av de egenskaper som kännetecknar en riktig göteborgare. På punkt efter punkt tvingas jag erkänna att jag inte motsvarar de förväntningar som resten av världen rätteligen har på oss.

Det spelar ingen roll att jag är född i stan och har bott här i nästan ett halvt sekel. Att jag rör mig från väster till öster likt en mänsklig gps har ingen betydelse. Ej heller en tämligen klockren dialekt är något som stärker mina aktier.

Så länge jag inte kan bocka av The Big Three är jag ingen riktig göteborgare.

? En riktig göteborgare kan segla.

? En riktig göteborgare berättar vitsar.

? En riktig göteborgare älskar fotboll.

Att brassa segel och kippa och jigga i slör och förfock, det blev liksom aldrig av för mig. Eka med utombordare, javisst, men aldrig stå för om masten och ge babords hals i lovart med mössan käckt på svaj.

Segling fanns inte på den sociala agendan då jag växte upp. Tanken var lika orealistisk som att morsan skulle ha en helt ny bil. I dag har jag hus i skärgårn och säkert råd att segla om det vore så. Men, nä. Och förresten gillar jag inte kläderna heller.

Inte ens under tortyr skulle jag kunna klämma fram en Göteborgsvits om Kal å Ada. Det beror inte på att jag inte är humoristisk. Det beror på att Kal å Ada-vitsarna inte är humoristiska.

Det är möjligt att dom var höjden av komik strax efter kriget, när Kal och Ada fortfarande levde. I dag är dessa otidsenliga vitsar ett intellektuellt drivankare som drar ner göteborgarens generella anseende.

Jag gillar fotboll. Skidåkning är den skönaste sporten att utöva, fotboll är den roligaste att betrakta. Redan som åttaåring fick jag min första Blåvitt-tröja, vilket var konstigt eftersom resten av släkten är gaisare. Men jag tog det som en man, gnolade med i Heja Blåvitt och tyckte att det var rätt kul alltihop.

Jag är självklart glad att pokalen hittat hem och allt det där. Det skulle dock aldrig falla mig in att måla ansiktet, gallskrika som en vettvilling, fylleplaska i fontäner eller ens äta något dom kallar guldpytt.

Om det innebär att jag inte är en riktig göteborgare – då får jag lära mig att leva med det. Känn ingen sorg för mig, goa gubbar.

ARTIKELN HANDLAR OM