Jag hatar folk som tror att man bär på döden

KOLUMNISTER

Jag är magsjuk.

Det finns inget du kan säga som får folk att reagera med större avsky. Eventuellt aids, men vid det här laget vet folk att aids bara smittar genom blod och slemhinnor.

Magsjuka smittar genom telefoner, mejl och kundvagnar. Jag gillar att ligga veckad över en wc-stol lika lite som någon annan, men jag HATAR folk som tror att man bär på döden. Magsjuka svider, men det är inte döden.

Men ska man då inte ha förståelse för folk som är rädda för att bli smittade? Självklart ska man det, men det måste finnas en gräns för hur patetisk man tillåter sig själv att bli.

Men ska man då inte hålla sig undan andra människor när man spyr?

Jo, självklart ska man det, men man har inte alltid ett val.

November 2003. Joachim, jag och ettåringen hade åkt till Stockholm för att hälsa på en vän till Joachim och hans sambo.

Under natten kräks jag upp precis allt utom inre organ. Jag springer fram och tillbaka mellan toan och luftmadrassen i vardagsrummet fram till klockan fem på morgonen. En kräkattack hamnar på badrumsmattan som jag skrubbar ren i badkaret.

På morgonen berättar jag vad som har hänt och ber om tvättstugenycklar så att jag kan tvätta mattan på riktigt. Här är det ännu så länge lugnt. Mina spyor kan fortfarande vara min svamppizza från kvällen innan. Då blir Joachim dålig. Och jag känner febern välla fram över min frusna och tömda kropp.

Det är nu det brister för vännens sambo. Hon gapar och skriker och springer fram och tillbaka i den lilla tvåan. På samma sätt som man gör om man vet att det ligger en giftorm på golvet men inte vet exakt var den befinner sig.

”Jag KAN inte bli sjuk nu, DET GÅR INTE, jag får PANIK” skriker hon medan jag sitter i ett hörn och huttrar. Joachim är på toaletten sedan en timme tillbaka. Jag är i hemlighet gravid med andra barnet och är livrädd för att få missfall, för det har jag läst att man kan få av hög

feber.

Febern är 41 grader och jag vill bara hem.

”JAG FIXAR INTE DETTA” fortsätter hysteriska sambon och smäller i dörrar och håller sig för munnen. Hon tycker så synd om sig själv. Hon pratar inte med oss, hon ser oss inte. Hon skriker bara att hon får panik och inte kan bli sjuk nu.

Nej, för oss andra passade det däremot utmärkt att bli sjuka just nu, på bortaplan, med en bebis på golvet och en i magen, bland folk som behandlar oss som om vi sprutar pesten med vattenslang.

Helt plötsligt slår ytterdörren igen med ett pang som ekar i trappuppgången. Sambon har stuckit. Kvar finns en väldigt sjuk familj och en manlig sambo som skäms som en hund.

De följande två timmarna är Joachim på toaletten och jag ligger på golvet i fosterställning och håller mig om magen. En gång i kvarten under dessa två helvetestimmar ringer hysteriska kvinnan till sambon. Jag kan höra ända bort till min plats på golvet hur hon skriker att vi måste därifrån, att han måste köra ut oss.

Fettet mellan öronen på henne kan inte ta in att vi inte kommer någonstans. Jag kan knappt röra mig, än mindre bära en ettåring samt packning. Joachim kommer inte bort från toaletten. Men ut ska vi. När hon har ringt och skrikit på sin sambo tio gånger snäser han av henne och lägger på luren.

Efter nästan tre timmar tar vi oss ner till bilen. Jag feberfrossar i femtio mil och slutar inte gråta förrän vi är hemma.

Det har gått snart fyra år, men jag glömmer aldrig. Och jag har bara en önskan: att barnet paret fick för ett år sedan är ett spybarn bortom kontroll. Jag hoppas att den här tjejen bokstavligen badar i magsaft på lakan.

För visst svider det satan att vara magsjuk, men man får inte glömma bort att bete sig som en människa.

ARTIKELN HANDLAR OM