En påminnelse om vad som betyder allra mest

Foto: Krönikörens mor var mitt i terrorns centrum under attacken i Nice.
KOLUMNISTER

Klockan 22.37 den 14 juli skickar min mamma ett sms till mig där hon skriver att beslutet att boka en spontanresa till Nice var helt rätt och att hon och pappa precis sett ett otroligt fyrverkeri, smällar som de först misstagit som åskan. Jag svarar med en hjärt-emoji.

Tio minuter senare ringer hon och viskar att något har hänt.

Att de sitter på golvet på hotellrummet tillsammans med sex främlingar. Hon frågar om jag hört eller läst något. Säger att de precis sett människor fly i panik på gatan nedanför, nämner något om skottlossning.

Två av främlingarna på rummet är fransyskor hemmahörande i ­Nice. Mamma säger att de är livrädda och att hon måste lägga på, vi får skicka sms istället. Det hinner gå ett antal minuter innan någon twittrar om ett påstått attentat i Nice.

Jag sitter med telefonen i handen och datorn i knät och upp­daterar febrilt varenda flöde samtidigt som jag försöker amma vår nyfödda bebis.

Chattar med kollegor men ingen vet vad som hänt. Inga franska medier skriver något, inga nyhetsbyråer. Det enda som finns är vaga uppgifter på Twitter. Varenda ­minut känns som en timme och jag vet fortfarande inget. Sam­tidigt sitter mamma och pappa på ett hotellrum tillsammans med helt okända människor och vågar varken tända lampan eller prata högt.

Egentligen tog det nog inte längre tid än vanligt innan medier kunde förmedla en bild av det som skett. Men den här gången kom informationen från alldeles nära och direkt, inte via sociala medier ­eller en flash i telefonen.

Den kom från mina föräldrar som var precis där, mitt i. Det var min mammas skakiga mobilfilm på flyende människor som låg högst upp på Aftonbladets etta. Den här gången var terrorn all­deles nära och oron blev fysisk.

Hatet dödade 84 människor den kvällen. Ett dygn senare dog över 290 människor i Turkiet. Veckan efter sköts nio människor ihjäl i Tyskland. Dagen efter det dödades minst 80 människor av två självmordsbomber i Afghanistan. Och i går blev ungdomar skjutna till döds på ett disco i USA.

Det meningslösa dödandet sker hela tiden, både här och på platser som saknar närhetsprincip. För mig var kvällen den 14 juli en av de mest oroliga jag upplevt - men samtidigt en påminnelse om vad som betyder allra mest. Om det som ibland glöms bort mitt i vardagsstressen.

Det är sommar nu med mer tid än vanligt och jag har lovat mig själv att ta vara på det. Bli lite mindre ­cynisk och ännu mer tacksam. Och jag tror vi är fler som skulle må bra av det, att liksom stanna upp och känna efter lite mer.

Omkring 18.00 den 15 juli fick jag äntligen krama om mina föräldrar igen.

Jag önskar att fler fått göra samma sak.

Äta ute

Att äta ute borde väl vara varenda människas rättighet? Men tyvärr finns det fortfarande de som anser att bebisar saknar den rätten. Som i Buenos Aires i veckan - där en kvinna blev ivägkörd av polisen för att ha ammat på ett torg. En incident som ledde till en protest med hundratals ammande kvinnor.

Äta utan

Jag har verkligen ­inte getingfobi men vad är grejen med massinvasionen den här sommaren? Så fort en ska ta en tugga ute så är de där och förpestar tillvaron. Oväntat plus dock: jag har blivit en jäkel på att svinga flugsmällan (nästan träff varenda gång).

ARTIKELN HANDLAR OM