Kärlek är bara ett kontrakt - eller?

KOLUMNISTER

Jag läste häromdagen att det har blivit inne att gifta sig i Sverige. Det ska vara stort och pampigt med lajvmusik, vit klänning och hundratals gäster. Men gifter sig alla av kärlek?

Just när jag satt och funderade över allt vad bröllop innebär ringde en vän från Indien. Hennes far har nu bestämt att det är dags för henne att gifta sig. Men hon vägrar att bli bortgift på samma sätt som systern blev förra året och har därför förlovat sig med en nära vän för att slippa söka efter en passande make hos astrologer och på internet.

Det var hett på systerns bröllop. Två tusen gäster trängdes på långa bänkrader med blickarna riktade mot scenen där brudparet satt och log på en röd sidensoffa täckt av blommor. En präst satt i meditationsställning vid deras fötter och mumlade mantran i ett moln av rökelse. En kvinnlig saxofonist spelade indisk folkmusik i bakgrunden.

Brudparet poserade för den lokala pressen och de inhyrda bröllopsfotograferna. I publiken satt hela byns befolkning i de renaste kläder de ägde. Det fattades många tänder i de flesta munnar och de äldre var tydligt märkta av torka och hunger. Händerna var ärriga av tungt arbete på fälten. Många var kutryggiga och en hel del somnade under strålkastarna.

En bred plasmaskärm visade närbilder på brudparet för dem som satt för långt borta för att kunna se med egna ögon. Barn sprang mellan bufféborden och plockade fickorna fulla av mat och godis.

Byborna hade aldrig bevittnat ett så storslaget bröllop och många undrade vad det hela skulle vara bra för. Det gjorde min vän också. Hon tänker fortfarande på hur ofantligt mycket pengar fadern lade ner på hela arrangemanget.

-Det hade varit bättre om han låtit gräva en brunn.

Säger hon nu per telefon. Men för fadern var bröllopet värt mer än tio brunnar. Hela hans ära stod nämligen på spel.

I fem år hade han tjatat om att den äldsta dottern skulle gifta sig. Enligt honom skämde hon ut hela familjen. Men trots att han hotade med våld och skrik stod dottern fast vid att inte gifta sig för ung. Hon vägrade att säga ja till första bästa.

I stället besökte hon astrologer och präster och offrade mjölk och smör till gudarna i templen. Hon fastade på måndagar, onsdagar och lördagar och höll sig till en vegetarisk kost. Hon andades in olika ångor innan hon gick och lade sig och läste noggrant igenom alla mäns profiler på de indiska bröllopssajterna ute på internet. Allt för att få turen att vända till sin fördel.

Till slut fick hon ett mejl från en indier som levde i Amerika. Han tillhörde rätt kast, hans familj kom från rätt område i Indien och han tjänade bra med pengar. Han var välutbildad, trespråkig och självständig. Han såg dessutom bra ut på bild. Efter bara några veckors mejlande flög han över till New Delhi för att träffa sin blivande hustru.

De två gick en promenad tillsammans och pratade om drömmar och ambitioner. Han tyckte absolut att hon skulle göra karriär om det var viktigt för henne. Det var det. De tittade på varandra, tog i hand och bestämde sig. De hade helt enkelt väntat länge nog.

- Vad gör vi inte för kärlekens skull?

Frågar jag min vän i telefonen. Men hon skakar på huvudet på det välkända indiska sättet som varken betyder ja eller nej, rörelsen som för huvudet och halsen upp och ner och fram och tillbaka i en vaggande rytm.

- Kärlek är bara ett kontrakt. När ska du lära dig det?

Elin Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM