Det finns inga lyckliga slut

Publicerad:
Uppdaterad:

I den nyutkomna boken ”Jag var en arier” målas ett scenario upp där Sverige har blivit en lydstat till Hitlers nya stor­rike Germania.

Hitler själv är i och för sig död, och det Tredje riket styrs i?stället av Albert Speer, den nya Führern. Böcker bränns på bål. Motståndsrörelser bildas. Folk käkar efter­rätter som heter ”neger i skjorta”. Speer är dum och Hitler var ­ännu dummare och rashygien är en ­jävligt dålig idé.

Så mycket fattar man ju. Så mycket hade man ju å andra sidan fattat redan innan. Nazismen och förintelsen tillhör fort­farande det som skrämmer allra mest när det gäller fullskalig ondska av ett slag som endast människor förmår. Vad jag inte fattar är att Hitlers och Speers nazirike fortfarande skall vara en spännande tankelek år 2009. Jag menar, vad är det läsaren förväntas känna? Tänk vad illa det kunde gått – men det gjorde det inte. De goda vann och de onda förlorade. Vilken tur vi hade.

The end.

Det är den stora självgodheten. Den politiska samtidsonanin som hellre ­ägnar sig åt att kritisera det förflutna än sådant som sker idag. Nazi-Tyskland som någon slags storondska att läa bakom, för andra som kommer efter. Über-führern som den onda draken som de goda krafterna nu dräpt en gång för alla, tillsammans med övertygelsen om vissa folks överlägsenhet och andras underlägsenhet. Idén om att vissa folkslag är ohyra. Tron att det finns vissa människor som inte sörjer sina barn.

Krävs det en påhittad historisk roman med ett påhittat slut, för att skrämmas med den typen av föreställningar? Finns det inga andra alternativa slut på andra världskriget? Ett där det onda inte segrade 1945, men inte heller det goda.

Var har vi egentligen lärt oss?

Under andra världskriget tillämpade Sverige ”urvalets politik”. Och nu snackar vi alltså inte om någon påhittad dystopisk roman, utan om ett Sverige där människor flydde för sina liv från våra grannländer. Jag sitter med en kopia på en order som jag har fått från en dansk jude som flydde från Danmark. ”Instruktioner från rikskansler Hitler om genomförande av deportationen av de danska judarna” och ”Der Führer hat angeordnet, dass der Abtransport der ­Juden aus Dänemark durchführt werden soll”. Daterat till den 18 september 1943.

Vad gjorde Sverige? Jo, vi hade ”urvalets politik” som innebar att vi gav uppehållstillstånd till de invandrare och flyktingar som ansågs lätta att assi­milera, och för de flyktingar som kunde uppvisa goda yrkes­­kvalifikationer. Systemet innebar också ­ytterligare urvalskriterier, som att social­demokrater valdes före kommunister, och icke-­judar före judar. Den enda haken var att den svenska utlänningslagen innebar att politiska flyktingar ­inte kunde avvisas vid gränsen, utan att bli prövade av den ”kungliga socialstyrelsens utlänningsbyrå”. Det löste man gen­om att utlänningsbyrån ­tidigt gjorde klart att judiska flyktingar kunde definieras som politiska flyktingar, men bara om det fanns ”ett politiskt inslag”. Vilket rasförföljelse inte räknades som.

I dag är det inte speciellt svårt att se att det inte bara var dålig politik. Det var skamlig politik.På samma sätt som det var en skam när köerna ringlade sig långa till det nyinvigda minnesmuseet över Förintelsen i Washington (där folk bar märken med texten ”Glöm aldrig” och ”Aldrig igen”), samtidigt som tidningarna visade foton från ett pågående folkmord i Rwanda. Bilder som ingen ville se.

När jag gick på gymnasiet föll Berlinmuren. Vi jublade, och min samhällskunskapslärare satt på katedern och log lyckligt, samtidigt som han sa att det kommer att resas nya murar igen. Inte i samma stad, inte på samma sätt, inte mellan samma människor. I samhällshistorien finns det nämligen inga lyckliga slut. Bara ett ständigt pågående skeende, med ständigt förnyade möjligheter att göra rätt.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM