Ännu en gång blottas en gråzon

KOLUMNISTER

Kerstin Weigl om våldtäktsdomen i Lund

Det är det vanligaste av våldtäktsfall.

Ung man och kvinna går hem tillsammans en kväll, det slutar med tvång och våld.

Och han frias.

En sak är säker, domen borde en gång för alla sätta punkt för struntprat om att det skulle vara "lätt" att åka dit för våldtäkt för att kvinnan drar en snyfthistoria i rätten.

Så här höga är beviskraven. Han hörde hennes "nej" men tolkade det som en signal om motsatsen. Någon skyldighet att undersöka signalen har han inte. Han tvingade henne, men fattade kanske inte.

Därför frias han.
Samtidigt visar tingsrätten i Lund okunnighet. Till exempel görs i domen ett stort nummer av att kvinnan efteråt luftat sin vånda för en vän. Hon ville inte men tänk om han kanske missförstod.

Skulle hon ha skrikit mer?

Fast hon skrek ju så att gomseglet svullnade. När polisen kom grät hon så häftigt att hon inte var kontaktbar.

Tingsrätten ser kvinnans grubbel som stöd för den 27-årige mannens version. Då vet man ingenting om hur kvinnor reagerar på våldsbrott.

Kvinnan bär skammen. Det är som en arvssynd. Generation efter generation kvinnor tycker att de kanske ändå trots allt får skylla sig själva.

Och att bäst är att glömma.
Och det är det allvarliga. År 2012 anmäldes 6324 fall av våldtäkt – 151 ledde till fällande dom. Anmälningarna ökar, men inte de fällande domarna.

Fler fängelsedomar har inget egenvärde, men det är dags att se mycket, mycket allvarligt på att våldtäktsoffer anmäler med tvekan eller inte alls. För att det inte känns värt besväret. De vet att det var fel men får inte rättsamhällets bekräftelse.

Den här domen är ytterligare en signal åt det hållet.

Om den inte blir en väckarklocka.

Med händelsen i Lund blottas ännu en gång en gråzon. Nej som kunde vara ja. Våld som kanske var lek. Spel där ingen behöver veta reglerna.

Aldrig har sex varit så kommersialiserat. Gränser flyttas – men hur, varför och till vems fördel? Två unga människor ger sig första kvällen in på komplicerade sexlekar med "signaler".  Kanske för att normen för unga män är en förväntan att de ska gå i gång på maktlekar.

Var det så vi ville ha det?

avKerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM