Hatbrottet som föll i glömska

Foto: Krister Hansson

MALMÖ. I skuggan av helgens misstänkta nazistiska mordförsök inleddes i Malmö i dag rättegången om hatbrottet som föll i glömska.

Två kvinnor i slöja berättade om hur de attackerades och misshandlades, en av dem så allvarligt att hon svimmade, av en man som händelsevis tillhörde kärnan i en islamofobisk organisation.

Hur har ditt liv förändrats? undrar åklagare Linda Rasmusson.

Tolken översätter och den medelålders kvinnan tänker efter innan hon berättar om följderna av överfallet utanför Universitetssjukhuset Malmö en augustikväll 2012.

– Vi kom till Sverige från Libanon 1988. Jag har alltid känt mig trygg här. Nu känns det som att vi muslimer är hatade. Jag vågar inte gå ut längre utan mina döttrar eller min man vid min sida.

Angriparen, berättar hon, var blodig i ansiktet och sprang skrikande och med en sko i handen mot henne. Han slog henne flera gånger i ansiktet, han dunkade hennes huvud i väggen, hon svimmade.

Ännu ett och ett halvt år senare har hon ont i ryggen. Hon ska snart opereras, men "den psykiska förstörelsen i mig är värst".

Dottern, 19 år gammal, pratar snabbt, målande och detaljerat på Zlatan-svenska. 

– Jag sprang in på akuten och skrek att min mamma blivit misshandlad och behövde hjälp. Ta en nummerlapp, sa en undersköterska.

Även hon blev misshandlad. Även hon plågas än i dag. Hon sover dåligt. Innan den där sommarkvällen hade hon goda betyg i alla ämnen. Nu är hon underkänd i samtliga.

– Jag hatade min slöja efteråt. Men jag har börjat älska den igen.

Hon är säker på en sak: attacken var rasistisk. Det påstår även åklagaren, som argumenterar för att det rör sig om ett hatbrott, vilket juridiskt är försvårande.

Finns det fog för misstanken? Ett halvår innan misshandeln var den medelålders mannen med och grundade Tryckfrihetssällskapet, en förening som med betydande energi driver tesen att muslimer är orsaken till allt elände och som har hyllats av ledande sverigedemokrater.

Han var sällskapets kassör och firmatecknare och lät sin bostadsadress även vara organisationens.

Två månader efter överfallet var han en av arrangörerna då den högerextreme nederländske politikern Geert Wilders höll tal i Malmö.

Även jag var där. Samt ett 100-tal insiktsfulla män och kvinnor som har förstått att västvärlden såsom vi känner den är hotad av muslimska och feministiska organisationer som slugt nog har slagit sina påsar ihop.

Efter lunch är det den misstänktes tur att berätta. Drygt 50 år gammal, det gråa håret i hästsvans, tidigare ostraffad.

Han säger att han inte minns att han gick till angrepp. Men några timmar tidigare blev han själv misshandlad av två män "med arabiskt utseende" då han cyklade hem från en trädgårdsfest.

Är detta sant? Vi vet att han dök upp utanför sjukhuset med blodig näsa. Men hans särbo cyklade ifrån honom då hon tyckte det var pinsamt att han skrek "hottentottar", "hottentottar", då de passerade ett invandrartätt område. Det finns således inga vittnen till den påstådda misshandeln.

Ett och ett halvt år senare är han optimistisk nog att tro att rätten ska köpa att han egentligen nynnade på en sång av en tysk artist – "han är lika stor som Lundell" – om just hottentottar.

Tryckfrihetssällskapet, förklarar han, är en liten organisation som heroiskt nog kämpar för yttrandefrihet. "Och jag var ju bara kassör".

Det ska bli mycket intressant att se hur rätten resonerar. Bevisningen är god. Kvinnorna är trovärdiga, skador är dokumenterade, vittnen finns, en polis med muslimskt ursprung kommer på måndag att vittna om hur mannen överöste honom med nedsättande kommentarer då han kom till platsen.

Det är ett brott som har viss terrorverkan, det påverkar även andra muslimers trygghetskänsla.

På åhörarläktaren satt Lars Hedeergard, grundaren av den danska förlagan till Tryckfrihetssällskapet, och antecknade flitigt.

Några meter längre bort torkade en make och far sina tårar med näsduk och fortsatte att lyssna på sin dotter.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM