Rapporten om Husby lär oss någonting viktigt

KOLUMNISTER

Ett år efter kravallerna i Husby presenterades i dag den första rapporten om nätterna då bilar brann.

Den besvarar inte alla frågor, men jag tror att den har något väsentligt att berätta om vår tid.

På podiet i Tessinsalen i Stockholms stadsmuseum satt fem av de åtta akademiker som ligger bakom utredningen - och berättade om sina rön.

Ett 30-tal personer i åldrarna 16 till 81 intervjuades under juni och augusti förra året, medan de fortfarande hade färska minnesbilder från de oroligheter som tillfälligt satte Husby på världskartan.

Pratar om upplevelser – inte rykten

Dessa män och kvinnor har flera saker gemensamt. De bor eller arbetar i stadsdelen, delar ett samhällsengagemang och vara alla ute på gatorna under de dramatiska nätterna i maj. De pratar om egna upplevelser, inte om rykten som florerar.

De intervjuade kastade inga stenar, satte inga bilar i brand. Forskarna har inte nått fram till dem som begick brott. Det är en brist. Men ingen stor sådan.

Paulina de los Reys, professor i ekonomisk historia, berättade att flera av dem de har pratat med var förvånade över att många som uttalade sig om Husby inte visste vad de pratade om.

Kravallerna utnyttjades

I detta har de rätt. Stadsdelen och kravallerna utnyttjades av aktörer i det offentliga samtalet som utifrån egna ideologiska preferenser drev sina teser.

Vänsterskribenter anklagade alliansen för ökande sociala klyftor, moderata ledarskribenter ropade på fler poliser och såg händelserna som ett utslag av en slapp svensk kriminalpolitik som bär socialdemokratisk prägel. Det politiska käbbel som utbröt ska vi bara inte prata om.

Kritiska mot skildringen i media

De intervjuade är, inte helt överraskande, kritiska mot hur händelserna skildrades i medierna. Alla stora redaktioner skickade team till Husby. Även internationella giganter som CNN, BBC, och Al Jazeera dök upp.

– Det rapporterades som om det var ett krig. Men det var det inte. Överdrifterna var stora, säger en ung man.

Andra påpekar att reportrarna glömde bort Husby igen så fort det hade lugnat ner sig. Det ligger en hel del i det. Pressen har inte besökt stadsdelen särskilt ofta sedan det brann. Men journalistiken är rastlös till sin natur. Det finns hela tiden något nytt att skriva om.

Trakasserier med rasistiska inslag

Besvikelsen på polisen är oerhörd. Viss förståelse finns för att poliserna var pressade, men de flesta vittnesmålen handlar om våld och trakasserier mot invånare som inte deltog i upploppen.

Verbala trakasserier med rasistiska inslag. "Dom har kallat folk för neger, apor, svartskallar, allt". Hur kommer det sin att spontana identitetskontroller "alltid drabbar en arabisk muslim?".

De intervjuade vittnar om vardagsrasism och ser på polisens agerande som ett uttryck för hela etablissemangets bristande intresse för deras situation.

Tre återkommande teman

Forskarna har utöver den bristfälliga bilden i tidningar, radio och tv samt polisens insatser hittat ytterligare tre återkommande teman i berättelserna.

Ett demokratiskt underskott som yttrar sig i att de boendes försök att påverka området ignoreras av politiker. En solidaritet som har formats av en successivt krympande välfärd. Samt en växande känsla av att inte ha ett berättigande i Sverige.

Rapporten gör inte anspråk på att ge ett slutgiltigt svar på vad som orsakade förra årets händelseförlopp. Men de intervjuade ger oss viktiga pusselbitar. Politiker, poliser och journalister har all anledning att läsa den.

Faktum är att alla som vill lära sig något viktigt om Sverige i dag har anledning att läsa den.  

ARTIKELN HANDLAR OM