Mejla

Johanna Frändén

Vi är försökskaniner för internets eviga minne

Publicerad:
Foto: JEFF CHIU / AP

Få saker är mer mentalt utmanande än att möta sitt 25-åriga jag. I alla fall när några år har gått. Jag hittade ett par tidningsurklipp i en byrålåda i veckan från Sportbladets tv-spalt 2006 då till och med sommarvikarier fick hoppa in och tycka till. Upplägget var enkelt: I slutet av tv-sportdagen skrev man ned sina funderingar, man hyllade somligt (Erica Johanssons expertinsats på SVT), man sågade annat (Canal Plus trånga allsvenska studio) och det hela publicerades på sista sidan i den rosa sportbilagan. Det lades tack och lov aldrig ut på internet.

Det här var tider då det fortfarande ringde människor till Aftonbladets växel för att fråga om ett hockeyresultat, ett gammalt världsrekord eller vad den där finske spjutkastaren som var stor på 1980-talet hette. Internet var inte tillräckligt utbyggt för att hitta svaret på allt, och hur som helst saknade många på den här tiden kompetens att googla, eller vilken sökmotor man nu använde. Yahoo? Altavista?

Hur som helst. Saker hände och glömdes bort. Publicerades och försvann. Jag tänker på detta när jag läser om Yap i DN, en chattfunktion där ens inlägg raderas i takt med att man skriver nya. Ett sorts Snapchat för vuxna.

Här har vi plötsligt grunden för ett analogt samtal igen. Man kommer att minnas ungefär vad som sagts tidigare under mötet, men det finns inga möjligheter att gå tillbaka i någon logg och kolla efter exakt ordalydelse. Bonus: Ens eventuella stavfel eller svaga syntax kommer inte längre jaga en om nätterna.

Vad internets genombrott har gjort för vårt kollektiva minne är svårt att riktigt ta in. Vi som lever nu är försökskaninerna. I flera år har en diskussion förts om rimligheten i att internet inte bara ska kunna minnas åt oss, utan efter en tid också glömma. Det är svårt att tänka sig exakt hur en sådan algoritm skulle se ut, men att många är missnöjda med sina avtryck på nätet – både det man själv gjort och det andra bidragit med – är uppenbart.

2014 beslutade EU-domstolen att vissa användare har rätt att be sökmotorer som Google att ta bort resultat för sökfrågor som innehåller användarens namn. ”Sökmotorer måste efterleva detta om länkarna är ’inadekvata, irrelevanta, inte längre relevanta eller är överflödiga’, med hänsyn till allmänintresse, till exempel personens offentliga roll.” Sedan dess har nästan niohundratusen begäranden om borttagning av sammanlagt 3,5 miljoner sajter gjorts. Knappt hälften av dem har beviljats.

Som journalist och offentlig person får man förstås leva med att också mer eller mindre komprometterande information dokumenteras på nätet. En kollega som försökte få Wikipedia att ta bort information om hens korta politiska karriär fick förstås inget gehör. Också saker man ångrar kan så att säga ha allmänintresse.

Men det finns något förlåtande i tanken på att det man gjort en dag försvinner från det allmänna medvetandet. Man går vidare. Vänder blad.

Det händer att folk jag träffar tar upp en artikel jag skrivit flera år tidigare – jag inser att det inte kommer att bli fallet med denna – och det låter kanske koketterande men jag tycker att det är ungefär lika smickrande som obehagligt. Som att behöva ta ansvar för en person som inte finns längre men vars tankar säkert var grunda och vars publicerade texter sällan tog mer än fem timmar att knåpa ihop och därför maximalt förtjänar en liknande livslängd hos mottagaren.

Nu har jag en ny målbild: Aftonbladet som chatten Yap. En tidning med artiklar som försvinner när du läst dem. Poff, säger det bara. Sen sätter glömskan in.

 

avJohanna Frändén

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Internet

Google