Mejla

Peter Kadhammar

Jag längtar efter nya pinsamheter

Det fanns en annan tid när vi möttes öga mot öga

Publicerad:
Om man inte får skratta på någons bekostnad blir inte mycket humor kvar, skriver Peter Kadhammar.
Foto: COLOURBOX
Om man inte får skratta på någons bekostnad blir inte mycket humor kvar, skriver Peter Kadhammar.

Jag tänkte skriva något om historiens oväntade vändningar och att vi ingenting vet om morgondagen, ingenting.

Men jag står inte ut med att vara klok och eftertänksam, jag avskyr att vara förnuftig.

Jag vill kasta saker i väggarna. Jag vill säga till radion: det skiter jag fullständigt i när jag hör en banal kommentar om Lukasjenko och någon självklar om Trump.

Jag bryr mig inte om mordförsöket på Navalnyj.

Världen går åt helvete.

Vi väljer själva. 40 procent av amerikanerna tycker att Donald Trump gör ett bra jobb. Turkiets Erdogan är folkvald. I Sverige var höjden av lycka i somras att få sätta sig på ett covidflyg till Grekland för att pressa fram lite hudcancer.

Arktis smälter och välutbildade medborgare kör bränsleslukande suv:ar som tillintetgör försöken att minska koldioxidutsläppen i trafiken.

Jag hostar inte och har inte feber men coronan får det att krypa i kroppen.

Det fanns en annan tid. Vid lunchtid trängdes ofta grupper i dörren till Pressklubben nere på Vasagatan. Det var delegationer som varit på konferenser och gud vet vad, och när de ändå var i Stockholm skulle de äta på just Pressklubben.

Jag sa till en kollega att hovmästaren borde sätta upp en skylt på dörren: Personer från Borlänge och norrut hänvisas till Burger King snett över gatan.

Vi skrattade högt men sedan hejdade jag mig.

Det är fult att skratta på någons bekostnad. Men om man inte får skratta på någons bekostnad blir inte mycket humor kvar.

Som den här, sa jag, den här hörde jag när jag arbetade på lagret på Nordverk i Åmål:

En kille i Grums bjöd upp traktens snyggaste tjej, hon var otroligt vacker och gifte sig senare med en mycket berömd politiker men det visste ju ingen då, den här killen bjöd i alla fall upp henne och medan de dansade frågade han:

Knullar fröken?

Inte med dig i alla fall! svarade hon.

Jag frågade inte för egen del, jag frågade för grisen därhemma, sa killen.

Min kollega gapskrattade. Vilken politiker? sa han. Har du sagt A får du säga B!
Jag nämnde namnet men tillade för säkerhets skull: Jag garanterar inte sanningshalten.

Min kollega rörde i kaffekoppen och han behövde inte säga vad han tänkte för jag tänkte samma sak.

Han sneglade på bordsgrannarna. Vad hade de hört? Vad tänkte de om oss?

Det fick mig att minnas den gången en annan kär kollega och jag köade till säkerhetskontrollen på flygplatsen i New Delhi. Framför oss stod två lurviga hippies och min kollega som inte alltid var finkänslig tyckte att de såg för jävliga ut, fy fan, när tvättade de sig senast? Min kära kollega var inte färdig med sin harang när den ena hippien vände sig om och mycket artigt hälsade och berättade att han kom från Örebro.

Det där var inte särskilt roligt då, tvärtom faktiskt, men med tiden har det blivit en ganska festlig anekdot med inslag av skräck.

Här är ytterligare en:

Jag var med och träffade en av de viktigaste ledarna för Hamas i Gaza. Det var under en period då israelerna var särskilt aktiva i jakten på Hamasledare, de hade några dagar tidigare skickat en robot rakt i skallen på rörelsens vördade ledare, den rullstolsbundne shejk Yassin, när han kom ut från en moské.

Så läget var minst sagt spänt. Israelernas drönare surrade över staden, på kvällarna hördes de tydligt, deras elektroniska ögon sökte nya mål.

Den djupt religiöse Hamasledaren talade mycket allvarligt och mycket värdigt om sitt folks kamp. När han tystnade ville en kollega lätta upp stämningen genom att säga något trevligt:

Jag såg era barn när vi anlände. Ni måste ha en mycket vacker fru, det syns på barnen.

Stämningen blev inte alls lättsammare. Jag såg att vår tolk ville rusa ut genom dörren. Min kollega hade sagt något som kunde tolkas ungefär:

Din fru verkar vara en riktig goding. Vi kanske kan få lära känna henne. Säg åt henne att ta av sig slöjan så vi får titta lite närmare.

Sådan var världen före coronan. Medan vi fortfarande möttes öga mot öga.

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE