Bevisningen mot den kvinnliga toppjuristen är mycket svag

En medelålders kvinna med håret i stram knut och ett självsäkert leende.

Har hon anlitat mannen som försökte mörda en advokat i fredags?

Hon greps och anhölls några timmar efter att mannen blev skjuten och sedan dess har ett inte oansenligt antal av Stockholmspolisens utredare av grova brott letat indicier som binder henne till mordförsöket.

Rättegångsbalken föreskriver att om en person ska fortsätta vara frihetsberövad måste domstol senast 72 timmar efter anhållandet pröva styrkan i bevisningen.

Så klockan tolv i dag satte sig rådman Ann-Sofie Bexel i domarstolen i sal 5 i Stockholms tingsrätt för att lyssna på vad åklagare Lucas Eriksson hade att säga.

Advokat Ola Salomonsson kom in i salen utan sin klient och med en ovanlig begäran. Normalt är i vart fall den inledande delen av en häktningsförhandling offentlig, men han krävde att det skulle vara stängda dörrar redan från början.

Varför? Av allt att döma ville kvinnan, en jurist med framgångsrik karriär bakom sig, van vid rättssalar av andra skäl än som misstänkt för brott, inte att reportrar och fotografer skulle se henne.

Rådman Bexel visade sig dock vara av åsikten att samma regler gäller för jurister som har gjort tjusiga karriärer som för alla andra. Advokat Salomonsons begäran avslogs, och kvinnan fördes in av en häktesvakt.

1 av 2 | Foto: Peter Wixtröm
Häktningsförhandling mot toppjuristen som misstänks för anstiftan till advokatskjutningen.

Blå kappa, kjol, detta är inte en människa som vill sitta i en rättsal klädd i häktets gröna paltor. Självsäker hållning, en kort nick mot domaren.

Åklagaren gjorde som åklagare alltid gör i sammanhang som detta, det vore olyckligt om bevis och indicier blev allmänt kända, inte minst med tanke på att skytten ännu är på fri fot och säkerligen vill veta hur utredningen framskrider, åklagaren begärde stängda dörrar och vi journalister var snart utkörda igen.

I brist på annat intervjuade reportrar varandra och medieuppbådet förstärktes av representanter som var på plats för att bevaka förhandlingen mot poliserna som åtalats för att ha skjutit Eric Torell.

Rådhuset, invigt den 3 december 1915 av kung Gustaf V, byggnaden i vilken så många tragedier har kommit och gått.

Stockholms tingsrätt hade optimistiskt planerat att en huvudförhandling rörande narkotikabrott och brukande av falsk urkund skulle börja klockan 13 i sal 5, men den fick maka på sig.

Åklagare och försvarsadvokat lade fram sina argument på andra sidan en stängd dörr och en lampa vars ilskna röda sken hjälpte oss att inte glömma att vi inte var välkomna att stiga in.

Domarens funderingar drog ut på tiden, ett tecken på att beslutet om häktning inte var självklart.

Jag fördrev tiden med att läsa protokoll över några av de tvister som har förevarit mellan kvinnan och den skjutne advokaten. Byråkratiskt formulerade noteringar som vittnar om ett liv som kantrat.

Hon har lämnat in stämningar och klagomål, motsatt sig myndighetsbeslut, struntat i domstolars önskemål om kompletteringar, gjort sig oanträffbar för förelägganden, överklagat hela vägen upp till Högsta domstolen och förlorat i varje instans.

Hur blev det så här? Hur kunde hon på några år gå från ett prestigejobb i juristvärlden och sakkunniga framträdanden i tv till domar för flera våldsbrott och rättshaverism?

Det är inte lätt att vara människa, marginalerna kan vara små.

Kvart över ett blev vi insläppta igen. Rådman Bexel meddelade att bevisningen inte ens nådde upp till lägsta misstankegraden och att kvinnan omedelbart ska släppas.

Hon log, klappade sin advokat försiktigt på axeln och försvann ut genom en sidodörr.

Vilka slutsatser finns att dra?

Den uppenbara är att tung bevisning saknas. Det krävs inte mycket för att få en person häktad och åklagare brukar få sin vilja igenom.

Kvar finns alla de frågor som förhoppningsvis förr eller senare blir besvarade.

avOisin Cantwell