Mejla

Malin Wollin

Ledsen och ogift med en fuckbuddy

Publicerad:
Malin Wollin: Tänk att vara mäklare i trettiogradig värmebölja i en ful lägenhet. Jag lägger hellre asfalt och pratar med könsord och häller vatten över mitt sotiga bröst.
Foto: TT
Malin Wollin: Tänk att vara mäklare i trettiogradig värmebölja i en ful lägenhet. Jag lägger hellre asfalt och pratar med könsord och häller vatten över mitt sotiga bröst.

Jag har byggt upp en persona utan att tänka mig för. Hon som är ogift och ledsen över det.

Jag träffade en man, som nästan inte var en man så unga vi var, för nära tjugo år sedan.

Jag tog honom, han lät sig tas med hem. Inte till honom och inte till mig, till någon slags förfestetta som var för liten för att vara en etta. Det satt en mer eller mindre sjuk i huvudet katt och tittade på oss när vi vaknade i sängen som var för liten för att vara en säng. Eller stod djuret med tassarna på våra ögonlock? Låg det kattsand mellan lakanen? Ljög jag om att jag var laktosintolerant?

Vi skojade om det där de första tio åren, att jag hade använt det som något slags säljsnack. Sen när det kom fram att jag inte var laktos, inte på riktigt, så sa han ”Kul ljug.”

Sen blev det vårt lilla säg som bara vi förstod. Kul ljug.

Vi har slutat säga det, förhoppningsvis inte för att vi har börjat ljuga om saker som ej är kul.

Men det tror jag inte.

Vi har det ganska bra.

 

Jag hör hur han lägger det fjärde barnet i detta nu. Han ryter att barnet ska ”komma hit”, men det var ett skojryt, för att lätta upp den mörka läggningskänslan. Har någon forskat på barn och deras ångest inför att sova? Tror de att de ska dö, är det vad som händer?

Tar dagen slut är livet slut, så tänker de, så känner de, så låter de.

Vi svettas i vårt billiga radhus med många barn och biliga köksluckor. Jag vet att jag borde sluta kokettera med att huset är billigt, men 1,4 miljoner är vad den genomsnittliga stockholmaren lägger på taxiresor och utemiddagar, låt dem roa sig, låt mig skryta med min låga månadskostnad. Sluta bli sura för att ni bor i exakt vad ni har råd med. Så oansvarigt, allvarligt talat. Den lokala
mäklarstjärnan har sagt till mig att jag borde byta upp mig, att jag borde bo ståndsmässigt. Han förstår ingenting, jag bor precis som mitt stånd. Ett halvsvaj!

Åh mäklare, ibland tycker jag lite lite synd om dem. Att de alltid måste vara så finklädda och måste låtsas att råtthål har potential. Tänk att vara mäklare i trettiogradig värmebölja i en ful lägenhet. Jag lägger hellre asfalt och pratar med könsord och häller vatten över mitt sotiga bröst.

 

Men det var inte ens det jag ville säga.

Jag ville bara låta meddela att jag fortfarande inte är gift.

Efter två decennier, fem barn, ett radhus plus källare med tonåring i så är han fortfarande bara min.

Vadå?

Kille?

Pojkvän?

Sambo?

Partner?

Livskamrat?

Fuckbuddy?

Det är inte mitt fel att det enda ord som är snyggt måste föregås av en ceremoni från förr i tiden.

Det är inte jag som är oromantisk.

Det är inte jag som ”gifter mig ifall vi skiljer oss.”

När jag väntade första barnet så läste jag en ful bok med ett fult par i fula frisyrer som såg varandra fult i ögonen och enligt bildtexten sa ”Vi planerade vår graviditet tillsammans, det kändes naturligast så.”

Jag känner mig så bångstyrig och tvär i värmen.

Att planera ett bröllop tillsammans för att det kändes naturligast så kan jag vara utan.

Ogift och svettig försmäktar jag i min enkla boning med min man som inte är min man.

Men jag är i alla fall inte mäklare.

 


Coriandrum sativum i min salivmun

Om du inte älskar koriander så är det helt okej, du borde bara inte få rösta i allmänna val.

Jag satte en planta i kryddlandet, och den tog sig!

Jag klipper den i en riklig hög över en maffig tacosallad och känner att, allvarligt talat, vi kan nog rulla in grillen i garaget igen.

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE