Mejla

Jonatan Unge

Hur dåligt jag än mår så kommer jag till slut bli sugen på bulle

”Jag har faktiskt nästan dött för en bulle”, skriver Jonatan Unge.
”Jag har faktiskt nästan dött för en bulle”, skriver Jonatan Unge.

KOLUMNISTER

Det är höst och allt är förfärligt.

Min nedstämdhet plågar mig och min omgivning. Den gör mig bölig, hyperkänslig, lättstött, paranoid och retlig. Jag måste bli behandlad med silkesvantar. Det ska gås som på glas runt mig. Man ska tala till mig med silkeslen röst. Om inte så brister jag ut i gråt och skrik.

MEN! Jag vill heller inte bli tilltalad som om jag vore en bebis! Vilket är en helt omöjlig balansgång.

 

När jag är så här fantiserar jag ofta om att ta mitt liv. För att slippa lida och för att slippa vara en börda för mina nära och kära. Hos en del är dessa tankar reella men hos mig är det bara självömkande fantasier. För jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att begå självmord. Men ibland behöver jag bli påmind om det.

Som i går när jag, deppigare än på länge, gick för att köpa snus och kassörskan frågade om jag ville ha en bulle? Nej tack, sa jag, varpå hon svarade: Inte? Bulle som är så gott! Och genast blev jag påmind om hur oerhört lite jag kommer ta mig av daga.

För hur dåligt jag än mår så kommer jag till slut bli sugen på bulle. På broräcket vet jag att jag kommer dra ut på det så pass länge att jag till sist blir hungrig och avbryter allt för att gå och köpa mig en bulle.

Eftersom jag är en självömkande posör, absolut, men också för att jag älskar bullar.

 

Jag har faktiskt nästan dött för en bulle. Det var i Laos. Året var 2001 och jag höll på och backpackade i Sydostasien. Staden jag befann mig i hette Louang Prabang och det fina med den var att den hade ett ställe vid namn Scandinavian bakery. De hade fantastiska bullar.

Så pass fantastiska att de var slutsålda redan vid 11-tiden.

Min sista dag i Louang Prabang ställdes jag inför ett problem. Bussen till Thailand gick 11.30 men jag hade bestämt mig för att se ett vattenfall långt utanför Louang Prabang innan jag åkte. Det skulle bli tight att både lyckas se vattenfallet och hinna med bussen. Och det skulle bli sjukt djävla tight eftersom jag måste vara tillbaka senast 10.50 så att jag kunde köpa mig en bulle från Scandinavian bakery.

Jag gav mig av i ottan, körande en hyrd vespa, i en djävla fart! Kom fram till vattenfallet, klättrade ut på ett träd som hängde över vattnet för att känna mig levande. Kände mig bara livrädd. Överlevde, drack en shot Lao-Lao, inhemsk sprit, för att lugna mina nerver efter den urläskiga trädklättringen.

Satte mig på vespan och åkte i ilfart mot Scandinavian Bakery. Körde så det rykte, rakt in i en kurva. Vaknade upp, blödde överallt. Vespans framgaffel uppfuckad. Från ingenstans kom folk och hjälpte mig upp. De bad mig vänta på en doktor men jag sa som det var: bullarna på Scandinavian Bakery väntar på ingen!

 

I en otrolig fart med blodet skvättande omkring mig körde jag mot bullarna. Svårt, då jag måste tvinga framhjulet att hålla sig på plats. Så pass svårt att jag kraschade igen. Mer blod, fler skador på vespan. Men den funkade fortfarande så färden fortsatte!

Krasch för tredje gången.

Nu blev det liksom fånigt om jag skulle ge upp så jag hoppade upp på vad som fanns kvar av vespan och körde i en fruktansvärd fart mot Scandinavian Bakery!

När jag kommit till Louang Prabang, betalat uthyraren för vespans skador, blodat ner alla, tagit mig till konditoriet, blodat på dess dörr och betalat med pengar jag blöder på får jag till slut min bulle. Som jag blödde på.

Och ja, den var urgod.

Summa summarum så gillar jag bullar och bör inte ha körkort.

 

Av: 

Jonatan Unge

Publisert:

LÄS VIDARE

Vad fan är det som pågår – har vi blivit Norge eller?

ÄMNEN I ARTIKELN

Kanelbullar

Laos