Så blev Tibro kommun del i #Metoo-kampanjen

1 av 3 | Foto: Urban Andersson
Kommunalrådet Rolf Eriksson, kommunchefen Kristina Lundgren och socialchefen Mikael Ingsberg.
KOLUMNISTER


TIBRO. Tre chockskadade kommunala ledare satt i ett sammanträdesrum i Tibro i måndags kväll och försökte förklara vad som hade hänt. Det var inte lätt. Politikerna i denna normalsvenska, normalhyggliga lilla kommun skulle snart ha budgetmöte och prata om säkra skolvägar, vikten av bra fritidsgårdar och god åldringsvård – sådant som brukar ligga förtroendevalda varmt om hjärtat.
Och nu satt kommunalrådet Rolf Eriksson, kommunchefen Kristina Lundgren och socialchefen Mikael Ingsberg och försökte reda ut varför socialförvaltningen hade blivit en riksangelägenhet och tycktes vara en härd av mobbning, trakasserier, maktfullkomlighet, förtvivlan och tragikomisk kontroll av medarbetarna.

Det sistnämnda handlade om Gretaskandalen. Förra hösten inflöt anonyma brev från en dam som kallade sig Greta. Hon klagade på äldreomsorgen. En dag inställde sig Greta i kommunhuset. Det var samma dag socialförvaltningens enhetschefer skulle ha möte.
De kallade på socialchefen Ingsberg. Nu skulle han få träffa den brevskrivande damen Greta. Hon klagade och klagade. Men plötsligt hoppade två figurer in i rummet, den ena förklädd till gris, den andra iförd så kallad nakendräkt.
Det var två enhetschefer. På detta vis förklarade de att Greta var skoj! Hon var också en maskerad enhetschef! Hon var utsänd av toppchefen X för att kontrollera om personalen klarade att konfronteras med en missnöjd medborgare.
Ingen tyckte det var roligt. Allra minst högsta förvaltningschefen, socialchefen Ingsberg.

Det är så mycket som är svenskt i denna historia.
Till exempel att socialchefen Ingsberg reste sig upp och sa de numera svenskaste av svenska ord:
– Det här är inte okej!
Till exempel att kommunchefen Kristina Lundgren denna måndagskväll talar om ett lika svenskt honnörsord: värdegrund.
Och att kommunalrådet Eriksson säger:
– Vi manar till lugn.
Det finns så mycket mer i denna berättelse än ett excentriskt försök av en chef att lura sin personal. Ett år efter Gretaskandalen inflöt ett långt anonymt brev till kommunchefen Lundgren. Brevet är uppenbart skrivet av en mängd medarbetare på socialförvaltningen. Det klagar på toppchefen X och hennes make som också är chef i socialförvaltningen.

”Stressen har blivit så hög att jag för ett halvt år sedan förlorade menstruationen, den har fortfarande inte kommit tillbaka.”
”Jag har haft sömnstörningar i flera månader, är känslomässigt labil, gråter till och från jobbet.”
”(Toppchefen X) sa till mig: Jag försöker förklara saker för dig och jag märker att du inte hänger med ens på basala saker och att du gör saker som är på en sådan låg nivå att jag skäms för dig.”
”Vid ett möte med (toppchefen X) börjar hon med att säga att hon är så förbannad på mig att hon inte kan titta på mig.”
Sådana exempel innehåller det långa brevet som kommunchefen Kristina Lundgren räcker mig över bordet. Hon, kommunalrådet Eriksson och socialchefen Ingsberg trodde att de ledde en verksamhet med trivsel, trygghet och ordning och reda. Det visade ju de årliga kartläggningarna av arbetsmiljön! Inga allvarliga klagomål!

Och så exploderar dessa jeremiader i ansiktet på dem. Eriksson, Lundgren och Ingsberg utsätts nu för mediasamhällets motsvarighet till granatchock, och de ska förklara hur de kan ha missat vad som i verkligheten tycks ske i den organisation de har ansvar för.
På det viset har Tibro kommun blivit en del av den världsomspännande #metoo-kampanjen. För sexuella trakasserier är ju ytterst en form av könsbestämd mobbning, en ledare som jävlas med och hånar underlydande är blott en annan form av mobbning på arbetsplatsen.
Hur kommer det sig att världen är full av högt betalda chefer som missar saker de inte bara har moralisk skyldighet att hålla koll på utan också juridisk?
Det handlar om det vanliga – försiktighet, konflikträdsla, att lägga ansvaret på offren.
– Om de tyckte att de varit utsatta skulle jag gå vidare och anmäla. Men de svarade att det var bra nu, säger Ingsvall.

Det handlar om chefer som förlitar sig på att formalia fungerar och som tror att de anställda är trygga. Annars skulle de väl säga till? Men det långa anonyma brevet från medarbetarna slutar:
”Vi väljer att inte underteckna denna skrivelse. Detta med anledning av att det skulle innebära omfattande negativa konsekvenser för oss.”
Kommunalrådet Eriksson har just talat om öppenhet, transparens och tillit. Framför mig på konferensbordet ligger en broschyr om Tibros värdegrund: ”I Tibro visar vi att vi bryr oss om varandra.”
Jag håller upp det anonyma brevet med all dess rädsla och förtvivlan, det är ett brev som vi denna höst vet hade kunnat skrivas på mängder av andra arbetsplatser.
Brevskrivarna har inte förtroende för er. Vad säger det om er?
De tre kommunala cheferna är sammanbitna och tänker länge men förblir tysta.
Fotnot: Aftonbladet har utan framgång sökt toppchefen X.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tibro

MeToo