Mejla

Carina Bergfeldt

Skillnaden mellan att vara själv och ensam

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Idag fyller jag 35 år.

Den första som gratulerade mig var min lokala Ica Maxi, som brev­ledes upplyste att de ger mig en gratis tårta om jag pallrar mig dit.

Efter det var gratulationerna avklarade. Bredvid mig nu på morgonen fanns… ingen, efter att relation efter relation avlöst varandra i två decennier. Fem år med den ene, tre med den andre, sex år med den tredje. Aldrig mer än två månader ­emellan.

I tjugo års tid har han funnits där, vem han än må ­vara. I ärlighetens namn har det inte spelat så stor roll. Så länge det var någon. Speciellt den 19 februari. Om han sa grattis när jag vaknade betydde det att jag fanns.
Jag har funderat mycket på det under det senaste halvåret när han inte har funnits där.

På bekräftelse, att ha ­någon. Skillnaden mellan att vara själv och att vara ­ensam. Jag har inte varit det förstnämnda, men Gud vad jag har varit det andra. ­Ensamhet i tvåsamhet. Att vakna upp och varje nerv i kroppen skriker ”nej”, men du är oförmögen att gå. När tanken på att bli övergiven gör att man gör om sig själv till vad de än vill, bara för att duga.

Fråga mig inte vilken ­musik jag gillade, instinktivt tänkte jag på låtar som pojkvän nummer ett spelade. Fråga inte vilket fotbollslag som var favoriten, jag svarade Stoke City för att tvåan ville det. Jag visste inte ens om jag egentligen gillade fotboll. Fråga inte vilken mat jag föredrog, jag minns bara att nummer tre ville äta grillat jämt och skulle därför ha svarat det.

En dag kom jag på mig själv med att undra vad jag tyckte om. Och när frågan väl var väckt var den omöjlig att stoppa. Jag blev så ­nyfiken på vem som fanns där inne att det till slut var jag som gick, inte han.
I sex månader har jag provat mig fram. Mat (japansk!), serier (”Game of Thrones”!), böcker (”Expeditionen” av Bea Uusma!), musik (Taylor Swift!).

Ibland med vänner, oftast bara jag.

I dag när jag vaknade – själv men inte ensam – på min 35-årsdag, insåg jag att jag äntligen fått den bästa tänkbara födelsedagspresenten. Mig själv.

Det var fanimej på tiden.

Väl värt att fira med en gratistårta från affären.

Nu vet jag ju till och med vilken sort jag vill ha.

Av: 

Carina Bergfeldt

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Carina Bergfeldt