Henning skulle ha invänt att det var ett konstigt sätt att inleda ett gig

KOLUMNISTER

Dödsbudet når mig genom bilradion i hög fart på väg norrut på E4:an. Plötsligt står allt stilla som om bilen hängde i luften någon meter över betongen.

Jag har en väntande publik, 3-400 personer i Sandviken. Kan jag nu genomföra ett framträdande där jag förväntas vara spirituell, rentav rolig? Det vore omänskligt när en nära vän och kollega just lämnat oss.

Eller? Hur skulle Henning ha gjort i den omvända situationen?

Det tror jag mig veta. Han skulle ha rest vidare, genomfört sitt gig, som han sade, och sparat sorgen till ensamheten under hemresan. Man sviker inte en väntande publik, särskilt inte om man fått nåden att ha en stor publik, det vi båda arbetade så hårt och så länge för.

Nåden, det är mitt ord. Enligt Henning fanns bara en nåd i det mänskliga livet och det var kärleken. Ingen dag gick utan att han talade åtminstone något med sin älskade hustru Eva, om så per satellittelefon från Nordkap eller 10 000 meter över Sahara.

Han använde ordet privilegium om den stora publiken, inte nåd.

När jag framför dödsbudet till min publik i Sandviken - på annat sätt kunde jag inte gärna ha börjat - drar folk efter andan, några slår förskräckt händerna för ansiktet, någon snyftar till. Henning skulle ha invänt att det var ett konstigt sätt att inleda ett gig.

Han kom från 1968 och om sådan bakgrund vet jag en hel del. Hade han fötts tio år tidigare hade hans talang att berätta, framför allt hans vilja att berätta, gjort honom till en helt annan sorts författare, förmodligen mer inriktad på stil, psykologi och djupsinnighet. Till hans svagheter hörde en viss storvulenhet, i värsta fall hade han blivit akademabel.

Men nu kom han alltså från 1968 då det var omoraliskt att inte använda en berättartalang så stor som hans till något viktigt, som då hette solidaritet. Och Henning var en mycket moralisk man.

Det var därför Wallander blev som han blev, en berättelsens mulåsna lastad med socialistisk samhällskritik på väg mot den stora publiken, inte mot något finare sparsmakat fåtal. Wallander och Hamilton var nära släkt.

Jag använde med avsikt ordet socialistisk, liksom för att svära i kyrkan. För när jag körde hem i skymningen från Sandviken, förmodligen efter att ha presterat ett gig under genomsnittet, kappades kulturjournalisterna i radion om att säga tjusiga saker om Henning. Det är i sin ordning, Henning är värd många vackra ord, mer än de flesta författare i vår tid.

Men nu talade kulturjournalisterna om hans "samhällsengagemang" och nämnde aldrig vare sig det ena eller det andra fula s-ordet. Och de uppehöll sig mest vid hans teaterkonst eftersom teater är finare än romaner, särskilt deckare. Och någon av dem bedyrade att Henning Mankell verkligen inte skrev "plakatteater", vilket var just vad han gjorde. Han ville ju alltid säga något viktigt om Sverige och Sveriges förhållande till omvärlden, särskilt Afrika. Han kom från 1968, plakatteaterns tid.

Ordet fanns inte då, det är på nutidens kulturjargong ett fördömande ord som avser politisk (alltför vänstervriden) teater och därmed konstnärligt lågtstående teater. I dagens teatersmak var Henning passé, han skulle aldrig passa in i en teater som rörde specialistfeminism, betydelsen av att vara Knausgård, Lena Andersson eller Ann Heberlein. Intet ont ord om vare sig dessa personer eller sådan teater. Jag säger bara att Henning inte hörde hemma i sidofrågorna eftersom han skrev plakatteater där grundbulten var solidaritet.

Med romanerna nådde han den verkligt stora publiken, ironiskt nog betydligt mer utomlands än i Sverige. Men för svenska deckarförfattare blev han murbräckan som skapade en helt ny internationell marknad, en närmast hysterisk vurm för skandinavisk deckarlitteratur, även den usla och den mestadels politiskt reaktionära. Även om det gått automatik i det PR-maskineri som beskriver "politiskt engagemang". Vanligtvis inskränker sig detta samhällsengagemang till att vara emot (icke existerande) seriemördare, pedofiler och den ryska maffian.

Detta skulle vi ha talat om och försökt förstå nästa gång vi sågs. Fast jag tror inte vi förstått ett dyft, vi från 1968. Och döden kom ändå emellan.

Aldrig i den mänskliga historien har så många deckarförfattare haft en enda att tacka för så mycket. Utan att de använde vare sig det ena eller det andra s-ordet.

I värsta fall just därför. Men Henning är inte död.

ARTIKELN HANDLAR OM