Mejla

Herman Lindqvist

Marseljäsen är en blodig stridssignal

TILL VAPEN, FRIE MAN Så löd stridsropet - fast på franska, så klart - när Bastiljen stormades och revolutionen drog igång, den 14 juli 1789.

Den senaste veckan har vi hört Frankrikes nationalsång, Marseljäsen, många gånger och i många versioner.

Den är alltid lika medryckande, som en stridssignal. Man hör att fienden är nära, trumpeterna smattrar, trummorna virvlar. Veckla ut fanan! Nu börjar striden. Så låter det även för dem som inte förstår ett ord.

Faktum är att texten är ännu blodigare än så.

Alla de nordiska nationalsångerna är skrivna under 1800-talet och låter som om skalderna ätit en god middag. Nu sitter de på punschverandan. Mätta och lite sentimentala blickar de ut över landskapet. Norrmännen minns sin far och mor. Dansken är fryntlig och nöjd och tycker att hans land är yndigt, fint och vackert där det står med breda bokar.

Svensken gör en betraktelse över det gamla fria Norden och njuter av att ­vara ensam och ostörd: ”Du tysta du glädjerika sköna” sjunger han. Bara i Sverige kan tystnad vara glädjerik. Men så utbrister svensken: ”Du tronar på minnen från fornstora dar då ärat ditt namn flög över jorden. Jag vet att du är och blir vad du var …” Vilka dar tänker han på? Då vi plundrade Prag? Då vi skövlade hela Polen eller ödelade delar av Tyskland?

Den finländske skalden är mer deppig. Han konstaterar att hans land ” är fattigt, skall så bli för den som guld begär, en främling far oss stolt förbi” men han vet att det blir bättre tider för han lovar att ”högre klinga skall en gång vår fosterländska sång.”

Annat är det i den franska nationalsången. Där ser man inte vemodigt tillbaka eller njuter av tystnaden. Tvärtom.

Så här sjunger fransmännen, vare sig de ska ut i krig eller det är en landskamp mellan två flicklag i fotboll:

Kom landsmän i vårt fosterland

Nu nalkas Ärans stora dag

mot oss tyranniets hand

Vi höjer vårt blodiga standard

Hör ni över fältens krater

dessa grymma soldaters rop

de tränger sig inpå vår hop

de mördar våra söner och livskamrater…

Och just då, när faran är som störst ­ropar fransmännen:

Till vapen, frie män

Ställ upp på raka led!

Framåt! Framåt! Låt fiendens blod nu flyta på vår jord. (övers. B. Lindqvist)

Sen kan fotbollsmatchen börja.

Just denna passage, ”Till vapen - Aux armes citoyens!” är den verkliga stridssignalen. Det är då alla klämmer i allt vad de orkar. Det var det stridsropet som inledde den franska ­revolutionen och Bastiljens stormning.

Marseljäsen skrevs natten mellan 24 och 25 april 1792 i Strasbourg. Kriget hade inletts med Österrike och borgmästaren i Strasbourg, Dietrich hade några officerare hemma på middag. Han klagade över att det inte fanns någon samlande fransk kampsång. En av de närvarande var kapten Claude Joseph Rouget de Lisle. Fylld av patriotisk glöd gick han hem och skrev sången, som han kallade ”Rhenarméns krigssång”, eftersom det var den armén som först skulle möta österrikarna. Inspirationen fick han av en väggaffisch som uppmanade till allmän mobilisering. Sången blev snabbt populär och slog igenom rejält några mån­ader senare då frivilliga från Marseille marscherade sjungande in i Paris för att delta i den första revolutionsfesten. ­Deras version var så effektfull och medryckande att den kom att kallas ”La Marseillaise”. Sången sjöngs då revolutionärerna kort efteråt stormade slottet Tuilerierna, där kungafamiljen hölls i husarrest.

Marseljäsen har med avbrott under konservativa kungar på 1800-talet, alltid varit Frankrikes nationalsång. Den har manat till strid och motstånd i alla Frankrikes krig och uppror, i med och motgång, i djupa kriser och i triumfens ögonblick. Napoleon förbjöd sången under sin kejsartid, men tog tillbaka den igen då han försökte återta makten efter fångenskapen på Elba. Han brukade säga att Marseljäsen var hans bästa general. Det nuvarande musikarrangemanget gjordes av Hector Berlioz 1830.

Kapten Rouget de Lisle skrev och komponerade flera andra sånger, men ingen blev en lika stor succé. Han dog fattig 76 år gammal men hade då överlevt revolutionskrigen och Napoleons krig. Borgmästaren, Dietrich i Strasbourg som föreslog sången där­emot, avrättades under skräckväldet.

Studenterna orsakade en jätteskandal

Marseljäsen länge var förbjuden i Sverige? Vid Gustav IV Adolfs högtidliga kröningsfest i Uppsala lyckades studenterna få musikerna att ändå spela denna revolutionssång. Skandalen var enorm och talades om i flera generationer.

Flera hade samma melodi

Visste du att Sverige länge hade samma melodi till nationalsången som Storbritannien har i dag och som även varit tyska och ­ryska kejsardömenas, Schweiz och Liechtensteins nationalsång? I Sverige hette den ”Bevare Gud vår kung”.

Bara Polen nämner oss

Visste du att den polska nationalsången är den enda som nämner Sverige eller svensk? I den sången räknas Polens alla historiska olyckor upp, en av de värsta var den svenska ockupationen 1655-1657 syndafloden kallas den.

Det har gjorts försök att skriva nya verser till ”Du gamla, du fria”, verser som nämner Sverige, men verserna slog aldrig igenom, alltså handlar Sveriges nationalsång fortfarande bara om Norden.

avHerman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM