Jag kan inte sluta tänka på alla perspektiv vi missar

Alarmerande att varannan journalist bor i Stockholm

Foto: Jonas Ekströmer/TT
Uteserveringar på Nytorget på Södermalm i Stockholm.

Bara en stockholmare född på Södermalm med så snobbigt uttal på ”i” att hon ofta blivit tagen för Östermalmsunge kan göra något så dumt som att skriva en text om problematiken i att varannan journalist bor i Stockholm, och då helst på just Södermalm.

Men nu gör jag det ändå. Låt mig vara problematisk.

Jag brukar se mig som normbrytande inom den svenska journalistiken. Det är inte varje dag du ser en ung svart kvinna ta plats i tv-rutan eller som nu, som fast kolumnist i ett av Sveriges största mediehus. Inte varannan dag heller för den delen. Att det råder en ensidighet inom den svenska journalistkåren är ett faktum, ingen nyhet. Så jag brukar försöka dela min plattform med dem som jag anser hamnar i skymundan. De som lever i skuggan av mediehusens gated communitys för vit medelklass och därmed ofta innerstadsbor.

Sveriges journalistkår är en ganska rättvis spegling av hur maktstrukturer ser ut i vårt samhälle. Där de som redan är långt från makten, på grund av uppväxtmiljöer som förort eller glesbygd, fortsätt hållas utelåsta. Jag har hört folk säga att det finns fler chefer som heter Göran än vad det finns kvinnliga chefer i Sverige, oklart om det fortfarande stämmer. Problemet här ligger i att det förmodligen finns fler journalister som är grannar med Urban Deli vid Nytorget på Södermalm än vad det finns journalister i hela Norrland. Det handlar om vem som får skildra verkligheten, äga berättandet och vem som det bara berättas om.

Så, jag brukar mena att jag är en viktig röst hos oss på Aftonbladet, och inom svensk media generellt. För att jag förkroppsligar något som borde vara norm (varning för världens tråkigaste ord här men) – mångfald.

Men en sak faller jag på.

Förra veckan gav Institutet för mediestudier ut sin årsbok där man sett över tillståndet för svensk journalistik 2017/2018. Under rubriken ”Där bor journalisterna” står det klart att varannan journalist bor i Stockholm. Allra helst på Södermalm.

Det kom inte som en nyhet för mig, eftersom det är mina egna kollegor jag läser om. Lokala redaktioner läggs ner och hela medielandskapet är under rekonstruktion i takt med att våra medievanor förändras. Att det råder mediekoncentration runt landets tre största städer är ju sedan gammalt, men att varannan (VARANNAN!) journalist bor i Stockholm, det är inget annat än ett demokratiproblem.

Sett till Institutet för mediestudiers årsbok så är jag en riktigt icke-unik snöflinga som den stockholmare jag är. Nu bor jag visserligen i en förort söder om söder men är uppvuxen på Södermalm och äter min frukost till överpris på Söders kaféer nästan varje helg. Hur är det möjligt? Att vi som har landets sämsta rykte som otrevliga, snobbiga och världsfrånvända ska representera hela folket? Jag menar, vad vet jag om senaste nytt från Sorsele, kulturhändelser i Perstorp eller ungdomslivet i Hedemora? Inte ett skit! Och självklart måste jag inte ha upplevt det själv för att kunna rapportera men visst hade det varit värt något? Om människor vars liv blivit berikade på erfarenheter som inte går att hämta i de välbärgade Södermalmskvarteren var med och speglade vårt Sverige?

Jag kan inte sluta tänka på alla perspektiv vi missar, alla livsöden som inte kommer bli ihågkomna, alla röster som inte får vara med och påverka, berättelser som förblir oberättade.

Att varannan journalist bor i Stockholm är alarmerande. Att en stockholmare skrev denna text är såklart också ett tragikomiskt problem i sig. Den hade säkert blivit mycket bättre om en Jokkmokktjej skrivit den.

avAmie Bramme Sey

ARTIKELN HANDLAR OM