Ingen vågar slåss mot en elak bloggare

KOLUMNISTER

Läsare, jag vill börja med att be om ursäkt för att även jag tänker skriva en text om bloggaren och “mediefenomenet” Alex Schulman. Jag tycker att vi i de rikstäckande medierna behandlar nyheten om att hans blogg stängs som om det gällde en ministers avgång.

Men faktum är att Alex Schulman, på grund av sin förmåga att vara riktigt roligt elak, har fruktats av nästan alla andra narcissister med medieutrymme som skriver eller tycker i jag-form. Inklusive mig själv. En dag när jag kom på mig själv med att pusta ut över att jag inte mobbades i hans blogg kunde jag inte riktigt se mig i spegeln på hela dagen.

Men så här är en stor del av mediebranschen, i ankdammen Stockholm. Vi är ett ängsligt patrask. Vi är gamla mobboffer som nu mobbar eller håller käften.

Det finns två bra exempel på detta. När det spekulerades vilt kring om journalisten Alexandra Pascalidou hade en spökskrivare åt sina krönikor i Metro gick drevet i våra kära branschtidningar. Alexandra Pasacalidou var inte vatten värd. Trots att det aldrig bevisades om hon faktiskt hade en spökskrivare, eller inte. Men hon var inte tillräckligt fruktad. Inte tillräckligt elak för att folk skulle hålla käften. När Alex Schulman öppet deklarerade att jodå, han hade snott en hel krönika av sin gamle polare Filip Hammar (som inte var arg så klart) till aftonbladet.se så var det nästan helt tyst eftersom Schulman var mannen att dunka i ryggen. Dessförinnan ville väldigt många hålla sig väl med skribenten Natalia Kazmierska som svepte in i ett ängsligt, stillastående kulturmedieklimat med blodig motorsåg.

Andra exemplet: Aftonbladets Åsa Petersen, Helle Klein och Åsa Linderborg skrev ett öppet brev ihop. De var arga på alla anonyma läsarpåhopp, att kallas fittor och horor så fort de skrev sina åsikter. Då fick de inget direkt stöd av kulturskribenter och kolumnister. När sedan Linda Skugge bestämmer sig (tillfälligt) för att sluta blogga på grund av hatmejl och hot så rusar alla till hennes undsättning. Så där funkar det.

Själv har jag hajpat Alex Schulmans frus blogg. Den ÄR rolig. Men herregud, hur många bloggar finns det inte därute som är lika roliga,

men det är bara det att de skrivs av någon som inte är någon.

Men det är på det här sättet Alex Schulman har varit en gudagåva till inte bara bloggsfären utan även sina ”kolleger”. Han skruvade upp vårt mediespektakel till version 2.0. Han satte sina polare på innelistan. Han kallade chefer han egentligen är bästis med för fittor. Han påstår till och med att han inte finns. Andra mediemän med vassa tungor men utan Alex Schulmans sinne för humor blev så rädda för honom att när de insåg att de inte kunde slå honom så försökte de desperat vinna hans gunst. Plötsligt fick han vara med i deras program och debattspektakel.

Men det tog stopp. När han någorlunda elakt recenserade en kollega till oss på Aftonbladet.

Får man vara elak mot alla förutom personer som jobbar på Aftonbladet kanske någon frågar sig nu. Ni får mejla denna undran till Anders Gerdin, ([email protected]) för jag vet faktiskt inte. Men jag tror att lika mycket berodde på att vår kollega vågade bli arg. Han sket i ängsligheten och ställde till ett jäkla liv helt enkelt.

Det värsta man kan bli på medias skolgård är annars just – upprörd och ledsen. Visa att det tar på riktigt innanför skinnjackan. Då fnissar alla bakom ryggen på en.

Det är ängslighet i ett nötskal. Ingen slåss på riktigt. Samtidigt kan jag känna att jag vilken dag som helst fortfarande föredrar en Schulman framför kreddängsliga och klena blöjbloggare samt skribenter, redaktörer och chefer som står kvar i bromsspåret efter hans ”medieexperiment”. De som fortsätter le kallt mot den mobbade nu när den självutnämnde clownen har stigit åt sidan.

ARTIKELN HANDLAR OM