Jag tänker på alla dem som hoppade

KOLUMNISTER

Klart att man kunde låtsas att man glömt vilken dag det är. Men jag kan liksom inte sluta tänka på dom där stackarna som för sex år sedan hoppade från World Trade Center mot en säker död flera hundra meter ner.

Man kan betrakta ”nine eleven” ur en mängd olika perspektiv. Vår tids största nyhetshändelse, starten på en ny politisk tideräkning osv. Men de drygt 200 människor som valde att hoppa kommer alltid att ha företräde i min hjärna och i mitt hjärta. Tv-bilderna var en ohygglig chock, och än i dag kommer de ­ibland fram på näthinnan när jag minst anar det.

Deras död levde bara i någon dag. Media valde snabbt att avstå från att visa nyhetsbilderna och det är i dag sällsynt att man får se det hemska – åtminstone i rörlig film.

Men vi som såg det då glömmer aldrig. Vi behöver ingen repris i tv, eftersom vi bär skeendet inombords.

Hur dom tänkte, hur dom valde, hur det kändes – det får vi aldrig veta. Vi kan bara hoppas att aldrig någonsin behöva ställas inför en så fasansfull situation. Dom gick till jobbet. Det var en vanlig dag.

Kanske satt dom som vi och fikade strax innan, snackade som man gör om stort och smått. Ett samtal som gick från det ena till det andra.

Klipp.

En av oss sa något om Philadelphia. En annan sa: ”Fan, att äta en philly steak i Philadelphia, det tror jag är på listan över grejer att göra in­nan man dör.”

En philly steak sandwich är en avlång macka som en baguette, smockad med tunnskuret kött och täckt av smält ost. Den sägs ha uppfunnits på 1930-talet och räknas som en kulinarisk signatur för staden Philadelphia.

I mitt öra låter det knappast som något viktigt att bocka av, men vi är alla olika. Det intressanta är listan. Eller snarare viljan att ha en lista, ett slags kompass. Den kan formuleras trivialt eller djupsinnigt. För någon är det kanske en viss måltid, för andra kanske en dröm som knappt låter sig beskrivas.

Klipp.

Merparten av de drygt 200 som hoppade från World Trade Center var amerikaner, som troligen ätit sin beskärda del av just steak sandwich. Men de hade andra drömmar som de i sin sista stund insåg aldrig skulle realiseras. Bara den tanken är tillräcklig för att ögonen ska tåras.

Glöm inte bort att drömmar fortfarande är gratis och att ingen av oss vet hur morgondagen ser ut.

Eller som Warren Zevon sa när han blev intervjuad av Letterman, kort före sin död i cancer: Njut av varje smörgås.

avAnders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM