Nu räcker det inte att vara ung längre

I

flera år reste jag regelbundet till filmfestivalen i Cannes. Från mitten av 70-talet och tjugo år framåt. Det var en fest, minst sagt, att få se så mycket ny film, men nästan lika spännande att titta på folket runt Croisetten och i de stora hotellens barer.

Nu räcker det inte att vara ung längre

Det år när bystdrottningarna slog till (silikon) och en ung man i smoking förde runt en långbent höftsmal blondin med den mest anmärkningsvärt stora byst i urringat vitt.

Han ledde henne runt som om hon varit en vacker hund. Det ville till att han höll i henne annars hade hon stjälpt. Tyngdlagen är vad den är. Så mycket upptill och dessutom de höga klackarna.

Märkliga damer hade liksom stora fotbollar med skåra i mitten där de satt och visade upp sig vid restaurangbord och på terrasser. När skymningen fallit på bakgatorna låg kelsjuka horor iklädda samma sorts bröst och öppna pälsar på bilkylare och såg mycket riktigt ut som fnask på biograferna.

Sen kom jag att lägga märke till en annan sorts flicka (kvinna) som mera var en återkommande sort år efter år, nämligen vuxna unga kvinnor iklädda mycket korta vippkjolar, kortstrumpor och barnsandaletter och gärna lockigt, gult hår i hästsvans eller ännu hellre i vipp-snurror vid öronen.

Särskilt mycket gick de till vid lyxhotellet Cap d"Antibes, inrymt i ett äkta slott med marmortrappor ner mot parken och den breda gången bort mot havet. De hoppistudsade nerför trapporna, skuttade flickigt, det var bara hopprepet som fattades.

Deras manliga sällskap var undantagslöst någon äldre småväxt knubbig farbror. En fryntlig onkel och tänk att först nu när jag läste i stora tidningen om skolflicksvågen på hippa Londondiskon som jag kom att tänka på vad de där hoppelihoppflickorna naturligtvis stod för. De var utklädda småtjejer eftersom de äkta var förbjudna.

Pedofilers småflickssubstitut.

Men i dagens Londonversion är också männen utklädda till barn. Små skolpojkar. Texten visade att detta är en trend vi bara har att vänta in.

Mycket länge har det varit gott nog att vara ung, men nu är alltså läget sådant att tjugoåringar klär ut sig till barn. Kortbyxor och på flickorna mycket små korta kjolar, skjortblusar, vita, hophållna av någon randig slips. Bar mage.

En gammal människa får svindel. Vad är det för en tid när det inte ens räcker att vara ung? Vi har sett hur filmprojekt som får pengar framför allt handlar om unga människor. Men också femtonåringar gillar att se hur de något äldre pojkarna och flickorna håller på i kärlekskarusellen. Med förvecklingar, drömmar, fel partner, men ändå inte. Relationsdramer.

Men vad står det här för? Små barn har alltid velat bli större. Livet handlar om att växa och bli äldre. Vuxenvärlden har alltså i denna nya trend tappat sin viktighet. Att mogna, bli stor, gifta sig och få barn har varit de normala drömmarna. Att klä ut sig i mammas klänning, sminka sig.

Och så kommer denna oväntade rekyl från den stora världen. Låt oss glömma hur hemskt och vanskligt det vuxna livet är.

Vad betyder denna nostalgi bland unga människor? Inte i Sverige än. Men så västorienterade vi är, så är vi nog strax där. Leka barn med sexuella undertoner. Samtidigt ansvarslösheten. Tillbaka in mot livmodern.

Jag måste undra igen: Vad står detta för? Vad betyder det?

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM