Vad i rika, vänliga Sverige gör människor till offer?

1 av 2 | Foto: Marcus Ericsson
Männen visar runt Peter Kadhammar på boendet.
KOLUMNISTER

Några flyktingar som fått uppehållstillstånd kontaktar Aftonbladet och klagar på sitt boende. Jag åker ut till ett gammalt slitet kontorshus i Bromma, nära flygplatsen, och träffar unga män från Mellanöstern och Afrika som är arga och förtvivlade.

De är inhysta två och två i små rum på tredje och fjärde våningarna i en byggnad som i övrigt är tom. Ser man ut genom fönstren ser man svarta, regnvåta vägar som löper genom ett område med småindustrier och inredningsaffärer, främst för badrum.

Dagens tillfälliga skymningsljus faller in genom fönstren, och strax erövrar novembers kompakta mörker landskapet igen.

Det kan inte vara roligt att bo här.

Ändå tänker jag att ett sådant här boende är den ena sidan av en storstads glansperiod.

▪▪▪

De unga männen trängs i ett av de små rummen, alla bär på en dramatisk historia. En av dem heter Subhi, 31 år, syrier, kock, han tog sig hit från Libanon. Färden varade 25 dagar. Jag är mycket nervös, socialen lyssnar inte på mig, säger han på en blandning av svenska och engelska. Han visar ett intyg som visar att han undersökts på St Görans sjukhus efter att ha fallit ihop i ett krampanfall.
"Stressutlösta skakningar", står det i intyget. "Ingenting farligt."

’Det är trångt och skräpigt här. Toaletten luktar, säger Subhi. Jag kan inte koncentrera mig på mina studier.

En enkel våningssäng från Ikea och två hänggarderober dominerar rummet. Här finns ett litet bord, en pall, en klappstol, en hylla som tjänar som skafferi.

Ni kan väl studera på biblioteket? säger jag.

Subhi svarar att transporterna är besvärliga.

Har inte skolan där ni läser svenska ett bibliotek? frågar jag.

Männen fortsätter att tala om att det är skräpigt på boendet.

Då får ni väl städa, säger jag.

Vi är 45 personer här. Hur ska jag kunna städa åt 45 personer? säger Subhi.

Om ni är 45 som hjälps åt borde städningen gå fort, säger jag.

Jag vet att jag låter beskäftig. Det är inte städning eller imperfekta duschar som är dessa mäns problem. De har visat enstående initiativkraft genom att ta sig till Sverige. Här har de tröskats genom asylprocessen, fått sina papper, placerats på ett trångt boende och är härifrån fria att forma sina liv.

▪▪▪

Det är klart att svårigheterna är stora. Lära ett nytt språk. Lära en ny kultur. Hitta försörjning. Subhi har traskat runt och sökt arbete som kock. Han har betyg från Dubai och Libanon och intyg från en månads praktik i Kalmar. En annan av männen, Isaac, också syrier, talar bra svenska och säger att han hoppas på arbete som montör på Scania. Han får besked om några dagar.

De unga männen vill ha lägenheter. De vill inte bo här.

Ett företag som heter BM Allomsorg driver flyktingboendet. Föreståndarna har själva varit flyktingar. Chefen, Bojan Markovic, kom som flyktingbarn från Serbien på 90–talet. En av de anställda kom som flyktingbarn från Srebrenica i Bosnien. Den tredje anlände till Sverige från Afghanistan för åtta år sedan.

Bojan visar runt i lokalerna. Bakom oss trängs de unga männen som vill berätta och klaga.

Det är kallt, elementen fungerar inte, säger en av dem.

Jag känner på elementet. Det är ljummet.

▪▪▪

Det är spänt och lite irriterat mellan flyktingarna och Bojan. Han säger att han förstår deras frustration. Men de måste inte bo här. De kan gå ihop några stycken och hyra en lägenhet tillsammans. Mamma och pappa fick arbeta för att skaffa lägenhet när vi kom hit. Mamma städade, pappa arbetade på restaurang, säger Bojan.

En av männen säger att tvättmaskinerna stör. Det går inte att sova på grund av maskinerna.

Ni får väl komma överens om att inte tvätta sent på kvällen då, säger jag.

Medan vi går genom lokalen är tre städerskor koncentrerat upptagna med att städa toaletter, korridorer, duschutrymmen. De är oerhört noggranna, gnider och putsar. De kommer hit två gånger per dag, säger Bojan. Annars skulle stället gro igen.

De unga männen klagar på att det är smutsigt.

▪▪▪

Jag ser ut genom fönstret. Jag tänker på Wien före första världskriget. Det strömmade in människor från Balkan och östra Europa på jakt efter frihet, arbete, en framtid. Det var Wiens glansperiod, staden var tidens dynamiska centrum med enastående framsteg inom konst och vetenskap.

Bostadsbristen var enorm, trångboddheten chockerande. Unga arbetare från Böhmen och Mähren delade på sängar och sov i skift.
Jag vänder mig om och ser de unga männen som har trotsat faror och allsköns svårigheter för att ta sig hit. De är eller borde i alla fall vara en del av en glansperiod för Stockholm, en epok av dynamik och framsteg.

Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?