Mejla

Ronnie Sandahl

Myten om tiggarna kan lätt sprida sig

Publicerad:
Uppdaterad:

Please, please…

Han står på knä framför mig, tiggaren. Jag har just kommit ut från elektronikaffären med en laserskrivare under armen när han sträcker ut sina händer mot mig. De darrar och är missfärgade av smuts och nikotin.

Första tanken: Han måste tillhöra de där tiggarligorna.

Nästan varje dag ser jag tiggare i Stockholm. En förändring som har skett under det senaste året är att tiggarna nu ofta står på knä, som för att accentuera under­dånigheten: du har makten.

Och då är det naturligtvis enklaste vägen ut, att tänka på tiggarligor.

Som ett litet barn: om jag bara blundar så har det aldrig funnits. Det är inte blod, det är bara ketchup.

Hur länge var det inte en myt i klass med råttan i pizzan, den om tiggaren som tjänar tusentals kronor och efter en riktigt lång dags tiggande checkar in på Grand och tappar upp ett varmt bad.

Det är en klassisk idiotvinkel som tidningar gärna repriserar med jämna mellanrum: medelklassreportern som för några timmar testar livet som tiggare. Senast var det Metro som konstaterade att tiggande är lönsamt. På en timme lyckades medelklassreportern skramla ihop 233 kronor.

Och allt oftare läser man artiklar där poliser uttalar sig tvärsäkert om de så kallade tiggarligorna.

Men enligt Rikskriminalen finns inte mer än ett fall som har gått till svensk domstol. Tre män dömdes då för att ha kidnappat en ung man utan armar och tvingat denne att tigga. Ett enda fall.

Men ändå vet alla: tiggarna tillhör maffian.

Myter kan så enkelt bli sanningar när ingen ifrågasätter. Jag tänker på de apatiska flyktingbarnen i Gellert Tamas nyutkomna bok ”De apatiska”. För några år sedan blev det en vedertagen sanning att barnen fejkade. Myten spreds som en löpeld mellan myndigheter och tidningsredaktioner, hela vägen upp till riksdagens talarstol där migrationsministern Barbro Holmberg stod och ljög om en flicka som tillfrisknat direkt efter avvisning.

En vandringssägen, visade det sig.

Att Sverige behandlade barn så illa att de blev apatiska var en outhärdlig tanke. Därför enklast att köpa myten: barnen måste fejka!

Som när man kliver över tiggaren som står på knä utanför elektronikaffären.

Man går förbi med sin laserskrivare i famnen och ser ingenting, hör ingenting. Det är inte fattigdom, tänker man. Det är något annat.

Ketchup, kanske.

Av: Ronnie Sandahl

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN