Jag försökte ringa till polisen – ingen svarade

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Att komma fram till polisen visade sig inte vara helt enkelt.
KOLUMNISTER

Jag är en svensk man, uppväxt på landsbygden. Jag har arbetat i 39 år och betalat skatt hela tiden. Jag har aldrig klagat.

I tisdags förra veckan ringde jag polisen. Eftersom jag telefonerade i tjänsten tog jag genvägen över journumret för pressen i ”Polisområde sydvästra Götaland”, en administrativ enhet inom polisens nya, obegripliga organisation.

Jag ringde gång på gång. Inget svar.

Jag övergick därför till numret som betjänar allmänheten. 114 14. Det är polisens centrala växelnummer. Man kan ringa dit och bli kopplad vart som helst i Sverige.
Det låter bra och effektivt. Om de svarar. Och om personalen i växeln, ifall den svarar, vet till vem den ska koppla. Och om den de kopplar till finns på plats och lyfter på luren.

Tisdagen den 29 maj var mina försök lönlösa. Jag erkänner att jag inte la ner särskilt mycket energi och tid. 20 minuter, högst 25. Jag visade lättsinne och ägnade inte den möda åt uppgiften som polisen är värd.

Jag har ju i flera år läst i tidningar, hört på radio och sett på tv att det är synd om polisen som genomlidit en omorganisation och därför inte kan lösa brott.

Eller svara i telefon.

Torsdagen den 31 maj behövde jag verkligen tala med polisen. Två gånger ringde jag journumret för pressen. Inget svar. Jag ringde växeln igen för att fråga efter chefen i Hässleholm. ”Du är placerad i kö och vi besvarar ditt samtal så fort vi kan. Tack för att du väntar.”

Efter åtta minuter och 38 sekunder svarade en kvinna! Jag gjorde ett utropstecken i min anteckningsbok! Svar! skrev jag.

Jag bad att få tala med chefen för polisen i Hässleholm. För vilken avdelning? frågade damen. Chefen för hela poliskontoret ... området ... lokalavdelningen? ... eller vad det heter efter omorganisationen som ska göra polisen rustad för att möta tidens utmaningar ...?

Ett ögonblick.

Efter sammanlagt 12 minuter och 16 sekunder: Han heter Pär Cederholm och är lokalpolisområdeschef.

Aha!

Ett ögonblick, jag kopplar.

Jag var nu inne i systemet, innanför polismyndighetens väggar. Den elektroniska rösten som tackade för att jag väntar var ersatt av en gammaldags signal. Tut. Det kändes hoppfullt. Ringde det i Hässleholm? Kristianstad? Kiruna? Jag visste inte. Det var spännande.

14 minuter. 15. Tuut. Naturligtvis hade växeln ingen medhörning för att kontrollera att jag fick svar. Telefonisterna hade säkert fullt upp med att besvara samtal från andra representanter för allmänheten.

17 minuter. Jag eftersträvade att försätta mig i ett tillstånd av mindfulness, jag stirrade ner i skrivbordets ljusbruna laminatskiva och försökte gå upp i en helhet, att se skönheten i det lilla, bortom tidens larm. 18 minuter. Nu väntar jag inte längre. Ska jag trycka av samtalet? Ångrar mig. 19 minuter. 19.14. Trycker av.

Ringer journumret för pressen igen. Efter ett par minuter knäpper någon bort samtalet.

Ni kanske tror jag blir irriterad. Tvärtom. Bortknäppningen bevisar att det finns liv i andra änden. En människa fattade där ett beslut och vidtog en aktiv åtgärd, att knäppa bort mitt samtal. Det ger hopp.

Jag ringer igen. Inget svar.

Senare på dagen åker jag till polisstationen i Hässleholm. Säger att jag kommer från Aftonbladet. Ber att få tala med lokalpolisområdeschefen Cederholm. Efter en stund kommer han ner, ”jag var bara tvungen att avsluta lunchen först”, en trevlig karl, hjälpsam, han försöker besvara mina frågor så gott han kan vilket inte är så mycket, andra personer ansvarar för utredningen av mordbranden i moskén, Cederholms uppgift är trygghetsskapande åtgärder.

Jag lyssnar men det enda jag tänker på är, hur går det för en medborgare som inte är van att tampas med myndigheter, hur går det för medborgare som inte har betalt för att försöka få tag i myndighetspersoner – får dessa medborgare någonsin hjälp?

Det här är Peter Kadhammar 00:39
ARTIKELN HANDLAR OM