Mejla

Johanna Frändén

Efter pandemin vill vi aldrig mer vara hemma

Något säger mig att hemmet kommer att tappa rejält i status när pandemin ger med sig, skriver Johanna Frändén.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

KOLUMNISTER

Banal insikt nummer 2658 under coronapandemin: Det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma när det inte längre finns något borta. Jag är fullt medveten om att många har allvarligare problem än så, men efter ett drygt år med restriktioner och förbud får också den uttråkade gnälla lite.

Kanske var svenskarna ändå bättre rustade än många andra. Vi lägger stor omsorg och rejäla summor på både boende och inredning – olyckligt nog mestadels dyr, tråkig och opersonlig – och vårt klimat gör att vinterhalvåret ändå bäst upplevs inomhus. Men också körsången, föreningslivet och kvällskursen har fått ta steget till nätet det senaste året. Kontaktytorna ute i samhället är förtvivlat få.

 

Under pandemins första vår slog sociologen Eva Illouz fast det många började känna av: Våra bostäder är inte byggda för att en hel familj ska vara hemma hela dagarna. Så blev det ändå på många håll i världen, där skolorna stängdes abrupt samtidigt som vuxna var hänvisade att arbeta hemifrån. I många länder börjar nu resultatet av skolnedstängningarna att visa sig. Det är katastrofalt.

Enligt Unesco har antalet skolbarn som inte lärt sig läsa under förväntad period stigit med tjugo procent det senaste året. Det är hundra miljoner nya barn och därmed är en tjugo år lång kamp, där den globala läskunnigheten hela tiden har ökat, utraderad.

Jag känner föräldrar runtom i Europa som hastigt och lustigt blev ålagda både hemarbete och hemundervisning av sina barn under förra våren. Dåligt med utrymme, uppenbara pedagogiska brister och en massa annat som måste lösas eftersom ALLA ÄR HEMMA SAMTIDIGT gör att många ganska snabbt gav upp. Otaliga andra, de där som högtidligt applåderades som samhällsbärarna i början av pandemin, hade inte ens en sportslig chans. De kör buss, städar hotellrum, förpackar mat och det är svårt att göra hemifrån. Lönen räcker inte heller till för att förse barnen med en dator, vilket gör att också distansundervisningen blir praktiskt omöjlig att följa.

 

Hemma har blivit norm under pandemin, på många håll den enda plats man har laglig rätt att uppehålla sig. Men det är som bekant en bedräglig plats. Många länder rapporterar ett ökat antal polisanmälningar om våld i hemmet och samtal till både kvinnojourer och linjer för utsatta barn har skjutit i höjden det senaste året.

Det finns förstås andra indikationer på hemmaproblemen under pandemin: Ångest och oro av den påtvingade ensamheten för äldre, unga och singlar i väst. En lavin av skilsmässor på i princip alla kontinenter.

Något säger mig att hemmet kommer att tappa rejält i status när pandemin ger med sig.

 

Det senaste året har mitt eget universum smalnat av till en overkligt liten yta. Hemmet, närköpet, några udda läkarbesök på max tio kilometers avstånd. Mer får jag inte göra utan särskilda skäl. Min andra hälft och jag kollar på tv-serier vi inte bryr oss om, beställer hem mat för att idéerna är slut och surar ikapp till nyheterna om ett franskt utegångsförbud vars slutdatum hela tiden skjutits på framtiden.

Men det finns ett knep för att höja humöret. Låt oss kalla det ”sen-leken”. Den går ut på att planera vad man ska göra sen, när allt är som vanligt igen. Och detta är vi rörande överens om, i en tid då det är en utmaning att hålla sams alls: Sen, när man får vara ute igen, då ska vi ringa våra vänner och parkera oss på en uteservering så fort jobbet är slut, varje dag tills pengarna har sinat. Vi ska dansa oss igenom den här sommaren om den någonsin kommer. Hemma ska vi i princip bara sova.

 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

Monarkins enda väg är att spela på det mystiska

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronaviruset

Ångest