Lesotho skulle kunna vara vackert – men är bara kasst

Foto: Lesothos skönhet förtas av att landet är så deprimerande fattigt.
KOLUMNISTER

MASERU, Lesotho. Det här är landet som inte vill finnas till.

Jag förstår det. Lesotho är kasst.

Jag bilar genom landet någon dag och undrar om det kunde vara annorlunda. Nja, det lilla landet, stort som Småland, skulle kunna vara drömskt vackert med ett bergslandskap som Alpernas.

För geografifantaster är det attraktivt, ty det är ett av de få länderna på jorden som bara har en granne; Lesotho är som en ö i en ocean som heter Sydafrika och omsluter det helt. (De andra är San Marino, som är en självständig enklav i Italien samt Vatikanstaden som ju inte i något väderstreck har annan granne än Rom och Italien. Gambia har Senegal på tre sidor men havet på den fjärde).

Det är också, på sitt sätt, världens högst belägna land: ingen punkt ligger under 1 000 meter.

Men all skönhet och all geografisk spänning förtas av att landet är så deprimerande fattigt. Inte en gladlynt förnöjsam fattigdom, som i Filippinerna, med planen att livet en dag ska bli bättre. Den är bara eländig. 57 procent lever på mindre än två dollar om dagen. All energi går åt till att hämta vatten och bära bränsle. Det finns inga avgörande naturtillgångar.

Av landets invånare på fem miljoner finns bara 1,8 kvar. De andra har gått över gränsen till Sydafrika för att få jobb i det landets gruvor. Arbetslösheten är 30 procent. Landet är drabbat av en galopperande aidsepidemi, med 427 000 hiv-smittade. Människors genomsnittliga livslängd har på fyra år fallit med tre år till 39 år. Arma satar.

Jag kan bara komma ihåg att Lesotho genom åren förekommit i nyhetsrapportering en enda gång. Det var när journalisten Donald Woods i den sydafrikanska staden East London avslöjade hur den sydafrikanska hemliga polisen 1976 fångat in, torterat och dödat den karismatiske svarte apartheidmotståndaren Steve Biko. Woods och hans familj var 1977 tvungna att fly. Det var inte lätt. Över en smal träbro tog de sig över Orangefloden och in i det självständiga Lesotho och räddades sedan ut med flyg. Han levde sedan i exil i London. Detta livsöde skildrades tio år senare gripande i filmen ”Ett rop på frihet” där Woods gestaltas av Kevin Kline och Biko av Denzel Washington.

Jag körde en kväll i solnedgången över flyktbron. Jag tänkte: Sydafrika har blivit ett bättre land. Men har Lesotho det?

Det kom ett ryck av uppgång för tio år sedan. Några afrikanska länder fick frihandelsavtal med Amerika på konfektion. Ett femtiotal i huvudsak taiwanesiska textilföretag drog in i och kring huvudstaden Maseru. Den kände sångaren och välgöraren Bono kom ner och välsignade Gaps fabriker. Från bergsbyarna blev det folkvandring mot huvudstaden. 40 000 textiljobb kom till. 80 procent togs av kvinnor. Jeans och t-shirts till ett värde av många hundra miljoner kronor skeppades ut. Sida bidrog med bistånd och experthjälp.

Men allt var inte solsken. Nackdelarna blev uppenbara. Månadslönen för en sömmerska ligger under 800 kronor och är inte hög nog att skapa ett skatteunderlag. Fabrikerna spyr ut kemikalier, nålar och rakblad. Slängda tygbitar, mest denim, hamnar på soptippen, där barn samlar upp dem för att de ska kunna användas som bränsle i deras föräldrars hyddor. Biresultat: röken förpestar luften med kemikalier.

Det är alltså inte konstigt, om kung Letsie III och invånarna på en punkt är ense: Det vore bättre att vi inte hade något eget land – att vi bleve en del av Sydafrika i stället.

För stunden får Leothos invånare inte mycket utdelning av sitt lands valspråk: Fred, regn, välstånd.

ARTIKELN HANDLAR OM