Vem orkar tro på nyheterna?

Foto: ”Kan ni inte berätta hur det faktiskt blir någon gång?”, undrar Johan Hakelius.
KOLUMNISTER

Nyheterna står på och allt oftare hör jag mig själv sucka: ”Men berätta hur det blir då! På riktigt.”

Det är mest hittepå i nyheterna numera. Någon tänker kanske föreslå. Någon annan överväger att förändra. Någon tredje har bestämt sig för, men bara om någon annan också gör det. Någon fjärde ”skickar upp en försöksballong”.

Det mesta är ”nyheter” som aldrig blir av. Fantasier och fiktion.

Jo, jo. Demokrati måste få ta tid och kräver sin diskussion och dess adelsmärke är kompromissen. Visst. Men vi andra har jobb att sköta, tvätt att tvätta, barn att snyta. Kan ni inte berätta hur det faktiskt blir någon gång?

Mer eller mindre rot? Högre eller lägre pensioner? Större eller jättestörre försvar?

Det har hållits diskussioner i ett par decennier om alla komplikationer som uppstår när man blandar verklighet med fiktion i romaner. Bekymmersrynkorna hängde som mösskärmar över brillorna, när den märkliga hybriden ”dokusåpa” gick i blom. Men nu då? När till och med nyhetssändningarna har blivit fiktion?

Antagligen är det postmodernisternas fel. Det brukar vara det, när man inte vet vad som är sant.

Förresten är det orätt mot fiktionen att kalla den här hittepå-verkligheten fiktion. Fungerande fiktion måste ge läsaren en chans att bli medbrottsling. Den måste få oss att vilja tro på ljuget, att sätta vårt tvivel i karantän en stund. ”Suspension of disbelief”, som poeten Coleridge kallade det. Men vem orkar tro på nyheterna, ens när de är alldeles nya?

Manuset är för dåligt. Det saknas en intrig. Och huvudpersoner att identifiera sig med. Och karaktärsutveckling. Och ett anslag. Och en klimax. Möjligen finns ett slut, men vad har man för nytta av det, när man aldrig haft en historia?

Vid sidan av postmodernisterna får man väl skylla på politikerna. I förlängningen av det väljarna. Och så förstås alla dessa journalister, som alltid måste ha något att rapportera, helst innan det har hänt. Och alla dessa kolumnister - ge mig en poäng för självbelåten självinsikt - som lever på att spekulera och tycka.

Men, det är klart, kanske är det med verkligheten som det är med antikviteter och bra vin: Den är inget värd förrän den legat till sig. Först då framträder mönstret i patinan och harmonin i smaken.

Till och med sjuttiotalet är trots allt en begriplig fiktion i efterhand. Ni som var med, minns hur osannolikt det verkade. Ni som inte var med, kan klippa ut den här texten och läsa den igen om trettio år.

ARTIKELN HANDLAR OM