Armén marscherade i prakt på sin väg mot katastrofen

KOLUMNISTER

I dag för exakt 300 år sedan var Karl XII och hans armé på väg mot Ryssland och sin egen undergång. Målet var att besegra Peter den store.

Efter det årslånga uppehället i Sachsen hade armén vilat ut, rustats upp och var just då Europas, förmodligen, bästa armé; 33?000 man svenska och finska trupper, nyekiperade, försedda med modernaste vapen och välfyllda kassakistor. Nya biblar, psalmböcker och sjukvårdsartiklar hade anskaffats.

Marschen gick genom Polen, Litauen, Vitryssland till Tatarsk ca 40 mil från Moskva, innan armén tvingades söderut mot Ukraina och hela vägen till katastrofen i Poltava och sedan, för de få som var kvar, flykten till Bender.

Då armén rullade iväg dessa dagar i augusti 1707 var det ingen som kunde ana vad som skulle hända. Med pukor och trumpeter gick svenskarna in över gränsen till Polen där problemen började, för ingen civilbefolkning hälsar en rullande utländsk armé på 33?000 man med glädje. Efter armén kom trossen, 40?000 civila, kanslipersonal, fältpräster, utländska diplomater samt hustrur och barn till officerare och soldater. De kom i tusen vagnar med ammunition och förråd. De högsta officerarna kunde ha tio vagnar med sig med möbler och bohag, körda av egna drängar från godset där hemma. Armén hade med sig långt över 30?000 hästar. Det var som en stor stad som kom rullande.

Marschen genom Polen var inte lätt, för framför trupperna hade ryska förband, tömt förråd, förstört byar och förgiftat brunnar. Till detta kom polska partisaner som hela tiden överföll svenska patruller, brände broar eller fällde träd över vägen. Karl XII slog till skoningslöst mot den lokala gerillan. Fångar torterades, även barn för att ge upplysningar. Alla män över femton år dräptes på vissa orter, all boskap man inte kunde få med sig, slaktades.

När man läser i historieböcker att ”armén marscherade” hit och dit, låter det lätt och improviserat. Men 33?000 militärer och 40?000 civila flyttas inte hur som helst.

I själva verket var varje större militärförflyttning en i detalj planerad operation.

Allt högre befäl fick dagen före avmarschen skriftliga instruktioner om morgondagens förflyttning. Det var marschsedlar med order om i vilken ordning varje trupp skulle gå och vilken väg den skulle ta. Vägen hade dagen innan rekognoserats av en förpatrull som undersökte broar och andra svåra passager samt ritat kartor. I marschsedeln stod också var varje enhet skulle slå läger följande kväll. Där bestämdes var trossens tusen vagnar skulle ställas upp. Det var ett bölande och tjoande innan vagnarna kom iväg och kunde rulla fram på de redan nedkörda vägarna.

Först kom alltid ett avantgarde ur kavalleriet, anförd av den generalmajor som hade ansvaret den dagen. Avantgardet skulle också bevaka det nya lägret och skydda resten av armén då den kom. Strax bakom avantgardet kom furirskyttar och efter dem huvudstyrkan. Bara den grupp som stod i tur att ge sig iväg fick bryta sin bivack och göra sig klar, det var för att undvika ”allt onödigt stående och hängande”. Sist kom ett barriärgarde ur kavalleriet som skulle skydda för anfall bakifrån.

Karolinerna marscherade alltid under sträng disciplin. Man gick tre-fyra mil om dagen. Alla måste ha handskar på händerna, knapparna knäppta och hålla gevären på rätt sätt. Gruppen måste gå under tystnad, inget prat eller skvaller tolererades, inte heller tobaksrökning. Full stridsberedskap skulle hela tiden iakttagas.

Inne i lägret bevakades fanor och standard av särskilda vakter. Där måste ett par regementen alltid vara beredda att rycka ut, deras hästar måste vara sadlade och de själva påklädda. Varje morgon och kväll hölls korum, gudstjänst. Den som försökte komma in i lägret måste ha särskilt pass, hade han inte det så måste vaktposten ”bränna lös geväret på densamme”. Under dagen och natten hade vaktgardet spaningspatruller som hela tiden kontrollerade området runt lägret.

Ju senare på hösten och ju längre österut trupperna kom, desto svårare blev det med maten. Bara hästarna behövde ca 170 ton foder varje dag. Var hittar man det i öde byar på vintern? Var hittar man tonvis med bröd, kött, fisk och fett som karolinerna måste ha för att orka marschera? Och dricksvatten till människor och djur?

Marschen gick långsamt, inte förrän den 5 juli 1708 möttes svenskarna och ryssarna i ett riktigt slag. Det blev den lysande segern i Holowcyn i Vitryssland, där karolinerna totalt besegrade en dubbelt större rysk styrka. Kort därefter nådde svenskarna Tatarsk i Ryssland. Staden låg i ruiner, alla fält miltals omkring var avbrända. Horisonten var fylld av rök och eld. Fortsatt marsch mot Moskva var omöjlig. För att klara vintern var kungen tvungen att gå söderut. Där kom sedan den slutgiltiga katastrofen 28 juni 1709 i Poltava.

ARTIKELN HANDLAR OM