Mejla

Johan Hakelius

Tekniken är sig lik – privatlivspolitik

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag vet inte om ni märkt det, men vi halkar bakåt. Man skulle kunna tro att det inte alls var så. Man skulle tro att vår väg är en ständig stigning mot ljuset, kantad av Iphones, hybridbilar och bredband, så brett att man snart kan ladda ned hela Argentina på tvären.

Men inte är det så. Det är bara teknik. Vi halkar bakåt. Jag har sett uttrycket i flera artiklar på sistone, senast bara för någon dag sedan. Det har oftast citattecken kring sig. Men mig lurar de inte.

Det är meningen att de där citattecknen ska se ut som om de markerade distans. Ett slags alibi. De ska ge sken av att det är Någon Annan som använder uttrycket. Inte artikelförfattaren. Men lik förbannat är det ju artikelförfattaren själv, inte Någon Annan, som satt sig ned, bitit på pennan – jaja, fingrat på musen, då – och bestämt sig för att använda uttrycket.

Och jag ser ju vad som omger uttrycket, förutom citattecknen: Längtan.

Det personliga är politiskt. Där har ni uttrycket.

Utan citattecken.

Och utan längtan.

Har ni funderat på vad politiken handlar om, nuförtiden? Har ni lagt märke till att pansarbåtar, järnverk och till och med socialförsäkringssystem har ersatts av helt andra saker? Att nästan allt som kallas politik går ut på att ha åsikter om vad vi äter och dricker, om vem vi pippar med och hur, om hur vi tar hand om våra barn, om vilka leksaker vi köper till dem, om ungarna har ljusblå eller rosa kläder, om vi motionerar, kör bil eller cyklar, om vi röker, vart vi åker på semester och – för jösse namn! – om vi är lyckliga.

Kan det bli mer personligt än så? Alltihop har blivit politik. Och ingen verkar fundera på vad det betyder. Att vi halkar bakåt.

Inte tillräckligt långt bak för att nå en bättre, mer civiliserad tid, utan bakåt till vår civilisations lägsta svacka: 1960- och 70-talen.

Den tid då folk hade den primitiva föreställningen att allt är politik.

En lika korkad tanke som att allt är curling, eller ornitologi.

Och folk vänjer sig. De tror plötsligt att de måste ha en åsikt om allt det där. De tror att det är en medborgerlig skyldighet att lägga näsan i blöt. Den som inte gör det ”står inte för något”.

Finns det ingen som kan påminna om vad man är, om man längtar efter att få lägga sig i andra människors privatliv?

Man är oförskämd.

Av: Johan Hakelius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN