Det är dags att bryta galleriakulturen

KOLUMNISTER

När jag var liten. En av mina klasskompisar hade en farsa som var delägare i en resebyrå och den här klasskompisen fick åka över till USA i slutet på åttan. På den här tiden var det hyfsat stort. (Det är fullt möjligt att det bara var stort i Kristianstad, men stort var det.) Klasskompisen höll föredrag, flera stycken, och vi andra avundades och förundrades när vi fick höra om Disneyland och fejk-hajen på Universal studios och Empire State Building.

Sedan var det ju vissa saker som bara lät konstiga.

Som när klasskompisen berättade att folk i USA gick omkring i gympadojor – jämt – och att ingen promenerade. Att amerikanarna tog bilen till supermarkets och jättelika ”malls” med parkeringar som var som 20 fotbollsplaner. Vilket man i och för sig hade sett på film. Men i alla fall. Det lät konstigt.

Inte ens då, när definitionen av helg och fritid var farsans svettiga ostfrallor och utflykter till fågelreservat där höjdpunkten var att lärkan var två veckor tidigare än vanligt, tyckte man att detta beteende verkade speciellt sunt.

Driva omkring och åka rulltrappa och shoppa planlöst i gallerior. Det verkade så ... håglöst. Fantasilöst.

Tjugo år senare.

Kvarteren där jag har mitt kontor kallas fortfarande för Kniv-Söder. Men nu ska det bli slut på det. Området skall rustas upp – och gissa hur? Så klart: en galleria! Som det stod i tidningen när riktlinjerna började dras upp: ”Modellen är Kungsholmens Västermalmsgalleria med butiker på tre plan, inklusive t-baneplanet och en inglasad fasad. Från garageplanet upp till en våning över gatuplanet ska det bli butiker.”

Finns det inte fler sätt att rusta upp ett område på? I Stockholm har vi fått Västermalmsgallerian, Sickla köpkvarter, gallerian Skrapan och Sturegallerian på kort tid. Och då har jag bara räknat upp nybyggena.

Varje förort med självaktning har sin galleria och sitt köpkvarter. Ställen som alltid har öppet. Ställen där man alltid är välkommen. Röda dagar som vanliga dagar – shopping är alltid en möjlig fritidsaktivitet.

Åk till Köpenhamn eller Barcelona en röd dag och försök shoppa loss – det kommer att gå sådär. Men här har galleriakulturen blivit en hel stadsplaneringskultur.

Om vi tidigare byggde sociala mötesplatser kring simhallar och bibliotek och Domustorg bygger vi i dag sociala mötesplatser kring Din Sko och Twilfit och Intersport.

Inga gräsmattor ska klippas av kommunen. Inget underhåll. Inga parkbänkar som kan dra till sig fel sorts klientel. Staden som överlåter ansvaret för invånarnas fritid på marknaden. Allt enligt något som mer och mer börjar kännas som en Homer Simpsons slogan – ”Let somebody else do it!”

Jag tycker att det börjar kännas hyfsat initiativlöst. Jag känner mig mer och mer som en morsa till en trött tonåring som på sin höjd orkar lyfta på huvudet från sängen för att dricka lite mer cocacola.

Vill vi inte mer? Finns det inte någon slags strävan efter att försöka komma i närheten av den typen av prylar som barnen ritar på mjölkpaketen? Något som är lite större än ”här skulle vi kunna ha ytterligare ett MQ och en Ur & penn”.

Vad? Jag vet inte. Vad som helst, bara ett försök att uppdatera och modernisera en social tanke. Någon slags tro på att det går att ha en gemenskap som inte måste vara kopplat till tillväxt och konsumtion.

Utomhusbad à la Island. Nya promenadstråk på nya ställen med joggingspår och breda bilfria zoner där ungar kan lära sig cykla och vuxna kan lära sig att åka rullskridsko. Mini-zoo och satsningar på lekplatser i stan med kaféer i anslutning för föräldrar. Utomhusbiografer med varma filtar och glögg och konjak. Inglasade seminariesalar på torgen i samarbete med ABF.

Spåna loss. Bara inte ytterligare ett slöbygge av en galleria.

ARTIKELN HANDLAR OM