Hyland var den första stora divan i svensk tv

KOLUMNISTER

Det finns en hel del trevliga och duktiga människor i tv-branschen.

Samtidigt vimlar den av konstiga kufar, opålitliga galningar och fåfänga idioter.

Mediets svenska historik är i korthet följande.

I flera decennier fanns bara en tv-kanal. I den hände två stora grejer, båda i pratprogrammet Hylands hörna. Den ena var när dåvarande statsminister Tage Erlander berättade en så kallad rolig historia om en värmländsk präst. Den andra var när skådespelaren Per Oscarsson klädde av sig allt utom kalsongerna. Eftersom kraven på underhållning och sensationer var väsentligt lägre på den tiden så skakade hela Sverige av skratt efter Erlanders vits, och av skräck och förvirring efter kalsongchocken.

Så småningom startades TV 2. Elaka tungor sade att det var ett av den tidens demonstrationståg som stegade in och satte sig i korridorerna på Gärdet.

För 20 år sedan startade TV 3. Elaka tungor sade att det var gästerna på den tidens innekrog Café Opera som anställdes mangrant på den nya kanalen.

Sedan kom TV 4 och visade ”erotiska” kortfilmer före läggdags.

Resten kan ni, och numera finns det hur många kanaler som helst. En vanlig kväll tittar flest människor på det som i statistiken kallas övrig tv, det vill säga alla småkanaler.

I denna förunderliga värld har det alltid funnits gott om utrymme för märkliga människor. På Sveriges Television satt horder av lågavlönade producenter som producerade så lite som möjligt. En del gick i basker, blev institutionsskadade och gjorde ingenting på flera år. Det fanns till och med fotografer som var så fulla så de somnade bakom studiokamerorna.

På de kommersiella kanalerna avlöste cheferna varandra. Några anställde bara unga blondiner. Andra – speciellt de som var helt oerfarna – ägnade mer tid åt att tjafsa om detaljer i dekoren än åt att sköta affärerna.

Konstigast av alla är programledarna.

Hyland, på sin tid, var den första stora divan som krökade på jobbet, körde skiten ur sina redaktioner och trakasserade det fåtal kvinnor som då deltog i programarbetet. (Tabloiderna skrev inte om sådant på den tiden.) Hyland hade dessutom fördelen att jobba i ensamt majestät, på en kanal med totalt monopol i etern. Men han var rasande skicklig, idérik, folklig och erfaren.

Det senare kan man inte säga om alla programledare nuförtiden.

Trots att många av dem tjänar mer än vad Hyland gjorde så jobbar de väldigt lite. (Förutom möjligen med extraknäck.) Dessutom är de bara ljummet intresserade av vad de faktiskt deltar i, huvudsaken är att de får synas i rutan. I en del kretsar i tv-branschen, inte minst bland programledarna själva, anses det extremt märkvärdigt att agera framför kameran. En del av dem kan över huvud taget inte tala om annat än sig själva och sina framträdanden i olika sammanhang.

Inte så få av de så kallade tv-stjärnorna har en massa ticks för sig när de väl ska jobba; de är skrockfulla, ska sova mitt på dagen, förbereder sig med meditation och andra konstigheter bara för att läsa upp ett manus i en studio. För att inte tala om allt tidsödande tjafs i sminket och alla diskussioner om klädsel där de så kallade stylisterna oftast går segrande ur konflikterna, vilket får till följd att männen i alla nyhetsprogram byter slipsbredd och skjortfärger säsong efter säsong lika synkront som konstsimmare.

Än en gång: det finns många lysande begåvningar i branschen som gör ett utmärkt jobb, brinner för sina uppgifter och står stadigt på egna ben.

Jag råkade bara i skrivande stund reta mig som fan på glidarna. Det är de som blir bittra och och talar ut och anser att alla andra är dumma när de plötsligt inte får synas längre i rutan.

Och vid närmare eftertanke är det nog så, att om inte alla de här knäppskallarna härjade i tv-branschen skulle den vara betydligt tråkigare att jobba i.

ARTIKELN HANDLAR OM