Glädjen i fotbollen har gått förlorad

KOLUMNISTER

FIASKO, FIASKO skallar ropen över hela Sveriges land eller i varje fall i rymden över sportjournalisternas redaktioner sedan fotbollslandslaget fick bara noll-noll mot "blåbärslandet" Trinidad-Tobago i öppningsmatchen i VM.

Tyst för mig själv undrar jag: Vilket ord hade ni tagit till, bästa kolleger, om Sverige hade förlorat mot det stackars blåbärslandet? Om ribbskottet i slutet av andra halvlek hade gått in och den svenska paniken hade fortsatt att breda ut sig?

Det finns inte riktigt något efter "fiasko" eftersom ord som "undergång", "ragnarök" eller "apokalyps" inte har den rätta förolämpande undermeningen. "Förnedring" eller "förnedrade" kunde vara en möjlighet om det inte vore för att ordet sedan en tid tillbaka är förbrukat på mindre misslyckanden i bollsporternas olika elitserier.

Det är inte bara svenska sportjournalister som späckar sitt språk med överord och som devalverar starka uttryck till noll och intet värde. Det sker internationellt men för en som har den återhållsamma finska sportjournalistiken att jämföra med ter sig den svenska rätt svulstig.

Det är inte bara svenska sportjournalister som läser lusen av sitt fotbollslandslag och dess tränare när dessa inte levererar det som förväntas. I Europas stora fotbollsnationer går det hett till i medierna vid oväntade motgångar.

Likväl tycker jag inte att den kontinentala praxisen är något att stå efter. Jag tycker att vi ska hålla på det som har varit den förunderligt framgångsrika fotbollsnationen Sveriges adelsmärke genom VM-historien: laganda och måttfullhet både på planen och utanför, i medgång och motgång.

Kanske spelar mig stigande ålder och knarrighet ett spratt. Kanske ser jag fel. Må så vara: Ändå dristar jag mig till att hävda att den svenska sportpressens haussning av dagens svenska fotbollslandslag har varit av sällan eller aldrig tidigare skådat lag.

Att tro bergfast på att man ska vinna är naturligtvis en förutsättning för seger i de flesta sporter. Att supportrar i publik och press gör vad de kan för att ingjuta mod och självförtroende hos sitt favoritlag är naturligtvis alldeles som det ska vara.

Men när all ödmjukhet försvinner, när en mängd samverkande faktorer leder till att Sveriges sportjournalister skriver upp sina favoriter till orealistiska nivåer och lockar både sig själva och allmänheten till att ta ut segrar i förskott, då har något gått för långt. Särskilt som man sedan i sin besvikelse blir orättvis och pretentiös i sin kritik mot det svenska fotbollslandslaget, som säkerligen utmålas som landsförrädare om det inte kvalar till finalspel.

Jag kan faktiskt inte se att Sverige gjorde fiasko i sin match mot "blåbärslandet". Visserligen spelade man inte så bra som vi hade hoppats, visserligen fanns underligheter i speluppläggningen - kanterna utnyttjades illa - visst kunde man rikta anmärkningar mot enskilda spelare.

Men Sverige dominerade totalt i nittio minuter och hade vunnit med många mål om man inte emot sig hade haft en formidabel målvakt med osannolik tur. Sådär kan det vara i fotboll ibland. Det är ofta svårt att spela mot lag som är mycket sämre. Det kan låsa sig just när man är ruskigt överlägsen.

Det verkar som om det fotbollsälskande och fotbollskunniga Sverige plötsligt har förlorat sitt sinne för att fotbollen är en sport där vad som helst kan hända. Det är ju det som är charmen med just fotbollen, att matcherna inte flyter fram på räls, att ett litet "blåbärsland" kan sätta käppar i hjulen på ett erfarnare och berömdare, även om detta spelar för fullt.

Jag tycker svensk offentlighet har visat oförskämt dåligt humör inför den oavgjorda matchen i Dortmund. Igen en gång anar jag i den mentala atmosfären den där kränktheten som börjar vara så karakteristisk för svensk samhällsanda idag:

Vi hade förväntat oss... Ni högbetalda spelare, ni var skyldiga oss"Kom inte och tala om att bollen är rund, vi kräver våra rättigheter...

Yrsa Stenius

ARTIKELN HANDLAR OM