Det är alltså sant – alla de unga politikerna är klonade

1 av 3 | Foto: ANDREAS HILLERGREN
Per Gustav Edvard Fridolin, 35 år ung, språkrör för Miljöpartiet, sedan fyra år utbildningsminister.
KOLUMNISTER

TRELLEBORG/BRÖSARP/KRISTIANSTAD/HÄSSLEHOLM.
Gustav Fridolin sitter i baksätet på en liten Toyota Auris och pratar om sina lärdomar och när han talat en stund ger jag honom en förskräckt blick.

Per Gustav Edvard Fridolin, 35 år ung, språkrör för Miljöpartiet, sedan fyra år utbildningsminister, före detta politiskt underbarn, numera impopulärast av alla partiledare vilket är ett slags ovälkommet rekord, men onekligen en sympatisk karl.

Jag ser upp från anteckningsblocket och försöker att inte verka skräckfylld.

Fridolin pratar på. Toyotan knattrar fram på ett beskedligt sätt. Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen, Fridolin har varit igång sedan sju i morse men verkar inte det minsta trött.

Framför oss åker Säpo i en stor Audi. Bakom oss åker Säpo i en stor Volvo. I mitten åker ministern i en bil så liten och tunn att den kan blåsa bort om klimatförändringarna blir värre och vindarna tar i.

Kanske är Sverige enda landet i världen där ministern åker i minsta bilen ty en miljöpartist måste åka miljöbil. Allt annat vore skandal.

Det är en sådan sak som gör att människor älskar Sverige. Våra politiker är okorrupta, tämligen blygsamma och försiktiga på ett sätt som gränsar till självutplåning. Om de inte fifflar med kvitton vill säga. Men jag kan inte tänka mig Gustav Fridolin göra något så lågt.

Däremot börjar jag undra vem jag har bredvid mig i bilen.

Pressekreteraren Sandra Ahlstrand kör. Den politiskt sakkunnige Torgny Arvidsson sitter bredvid. Han har blommig skjorta och byxor som är så korta att man ständigt ser hans smalben.

Arvidsson kläckte i våras den briljanta idén att Fridolin i stället för att hålla torgmöten – vad är det för idé med dem? ministern talar inför max 20 personer, folk hastar blyga förbi – skulle vara prao på olika arbetsplatser.

Det är en sådan tanke som får unga, hungriga sakkunniga att göra high five i sammanträdesrummen, det är en sådan idé som får chefer att kalla medarbetare för genier och omistliga.

Således har Fridolin hastat genom riket och sålt falafel i Malmö, hällt upp öl i Piteå, serverat på restaurang i Luleå skärgård och stått i bokhandel i Nyköping. Denna eftermiddag har han gjort kaffe och sålt bakelser på Duvanders anrika konditori i Kristanstad.

– Jag vill vara där folk är! sa han och kastade en kärleksfull blick på Torgny Arvidsson.

Fridolin bar vit bagarrock och förkläde. Han såg genuint lycklig ut och så pojkaktig ut som vi en gång föreställde oss gossen med de politiska guldbyxorna, fast han nu blivit stora karlen, gift med två barn och som sagt den impopuläraste partiledaren i landet.

Det där kan jag skriva utan att det gör alltför ont i Fridolin. På torsdagförmiddagen gick vi i en bokskog utanför Brösarp och jag frågade hur han hanterade sin impopularitet, och han talade om en existentiell kris våren 2016.

– Den här rollen (att vara minister) har en väldig kraft att förändra människor.

Han var fångad, som han sa, av talepunkter och kostymer. En vän ringde och sa att hon inte längre kände igen honom. Fridolin grubblade.

– Jag förlorade mig själv ett tag, sa han när vi gick i den täta skogens skugga, i spetsen för ett långt följe bestående av en greve (markägaren), lokala politiker, miljökämpar, livvakter, en redaktör för Ystads Allehanda och en nunna som är emot dagbrytning som förstör landskapet.

Vi skulle titta på spåren efter brytning av alunskiffer (som Miljöpartiet vill förbjuda). Men Fridolin kunde även bjuda på en stunds självrannsakan. En statsråd måste hantera så många saker. Särskilt två och en halv vecka före valet.

– Det var så många talepunkter. Så mycket ängslan för vad andra kommer att tycka i stället för vad j a g tycker.

Han bestämde sig för att oftare stänga av telefonen. Träna. Vara mer med familjen. Klä sig oftare i jeans (ja, han sa det). Läsa lika mycket skönlitteratur per vecka som han läser handlingar från departementet.

Så kom Gustav Fridolin ut på andra sidan som en mer harmonisk man, tillitsfull, och han såg bara framåt.

– Om det viktiga vore opinionsmätningar och om folk gillar dig eller inte gillar dig hade jag inte pallat.

Sedan sa han:

– Jag tycker faktiskt det är roligare med politik i dag än för fyra år sedan.

Allt det där tycktes bekräfta att toppolitiker är av ett annat virke än vi andra. Klarar du inte att få skäll dag ut och dag in så ska du inte försöka bli partiledare och minister.

Men så han:

– Det mest intressanta är: Vad gör vi av den här stunden?

Jag hajade till. Den formuleringen hörde jag ju så sent som i måndags. Då var det statsminister Stefan Löfven som talade om vår stund på jorden.

Jag struntade i likheten. Vi plockar alla upp ord, formuleringar och tankar vi hör. Det är inget konstigt att Fridolin använder en fin tanke som hans chef formulerar. Om någon ska vara läraktig så är det väl utbildningsministern.

Och nu sitter vi efter en lång och händelserik dag i den lilla Toyotan. Politikers kampanjer brukar vara extremt styrda. Inga överraskningar. Inget utanför det på förhand upptecknade protokollet. Men Fridolin är modig.

Det har brunnit bilar i Kristianstad. Medarbetarna styr snabbt upp så att Fridolin får träffa poliser i Charlottesborg, ett bostadsområde där ligister härjar.

Två av dem sitter på solstolar i skuggan av ett hus när Fridolin får en redogörelse av kommunpolisen Martin Thornell. Redogörelsen handlar mest om hjälplöshet, ligisterna åker in och snart är de ute igen, de kör mopeder på gångvägarna, de hänger i trappuppgångarna och förpestar livet för medborgarna.

1 av 5 | Foto: ANDREAS HILLERGREN
En kvinna kommer ner på gården. Hon gråter. – Hur länge ska vi leva i detta helvete? säger hon.

Medan poliserna pratar maskerar sig de två unga männen som sitter på solstolarna. En drar upp en halsduk över ansiktet, den andre drar ner luvan. Öh! ropar de. Öööööhhh!

Fridolin och poliserna promenerar en liten bit in i området. Livvakterna täcker flanken. Ligisterna ropar öh! En kvinna kommer ner på gården. Hon gråter.

– Hur länge ska vi leva i detta helvete? säger hon. De bara skriker! Det är hemskt! Jag har arbetat i 40 år och har haft tre hjärtinfarkter. Ingen hjälper mig, ingen.

Hon gråter. En bit bort har de maskerade unga männen fått tag i två cyklar. Öh! Öööööhhhhhh! Livvakterna från Säpo släpper dem inte med blicken.

Fridolin tröstar den förtvivlade damen, tackar poliserna, säger något om vikten av snabba rättsliga förfaranden och fortsätter till Duvanders konditori för att servera bakelser (livvakterna tar två kladdkakor med grädde).

Och nu närmar sig dagen sitt slut. Från flygblad i Trelleborg till internt partimöte i Malmö till bokskogen i Brösarp, ligister och bakelser i Kristianstad och prat vid valstugan på torget.

Bara ett studiebesök på barn– och ungdomspsykiatrin i Hässleholm återstår. Den lilla Toyotan knattrar fram.

– Vem är jag i allt detta? säger Fridolin. Killen som sliter i politiken sedan unga år och som blivit minister? Eller en lärare och tvåbarnsfarsa? Som vill bli lärare igen? Jag längtar verkligen efter klassrummet igen!

Jag antecknar. Men pennan slinter på pappret när han säger nästa mening:

– Jag saknar blicken i ögonen på ett barn som plötsligt förstår.

Herre Gud! Precis samma sak sa Stefan Löfven i måndags! Barnets blick i klassrummet. När det lilla barnet plötsligt förstår.
– ...när jag verkligen gjort skillnad, säger Fridolin.

Jag ser på den trevlige Gustav Fridolin med nya ögon. Avspänd sitter han i baksätet. Munnen rör sig.
– ...att folk glor och har en uppfattning vem man är innan man har träffat dem... att vara borta från barnen...

Det är alltså sant tänker jag. De är klonade. Alla de där unga politikerna är klonade.

Det här är Peter Kadhammar 00:39
ARTIKELN HANDLAR OM