Mejla

Peter Kadhammar

Cobbins mål: få svarta och vita att hälsa på varandra

Publicerad:
Uppdaterad:

EBENEZER, MISSISSIPPI. Av en händelse passerar jag Ebenezer, en vägkorsning med två nedlagda bensinmackar, en nedlagd lanthandel och tre aktiva kyrkor.

Ebenezer? Elmore James ska vara begravd här. Han var en av bluesens giganter, död i hjärtattack i Chicago 1963. Eller var det spriten?

Jag stannar vid baptistkyrkan och går ut på gravplatsen. Här ska han ligga. Jag går från sten till sten och läser namnen men framför allt noterar jag att stenarna är dyra och att familjer ­ligger tätt samman. Här har knappast en suput och bluesman funnit sista vilan.

På andra sidan vägen står några svarta kvinnor och pratar. Jag kör bort till dem och frågar om de vet var ­Elmore James är begravd.

– Gitarristen? Han ligger ­inte här. Här är bara vita människor. De svarta har en egen kyrka.

De kör före längs landsvägen och tar upp i skogen, och vi kommer till en ­öppning och där är gravarna betydligt fler och enklare. Men Elmore James har en fin i svart marmor och med honom själv som relief. ”King of the slide guitar.”

Stenen har sjunkit ner och är sned. På baksidan ett inmejslat citat från en av hans sånger: ”The sky is crying ... look at the tears roll down the street ...”

– Vi har olika kyrkor. Det har alltid varit så, säger en av kvinnorna.

Jag tackar dem och kör mot Lexington, huvudort i Holmes county. Där ska jag träffa borgmästaren Clint Cobbins. Stan har funnits sedan 1837, majoriteten av invånarna är svarta och Cobbins den första svarta borgmästaren.

– De fick ju inte rösträtt förrän på 60-talet, säger en av stadens få rika män. Han är vit.

– Det handlar om mentalitet, säger Cobbins själv. ­Före mig fanns ingen svart som utmanade de regerande borgmästarna.

Han har tagit initiativ till en gemensam kör för vita och svarta.

– Den första multikulturella aktiviteten i Lexingtons historia.

Kören ska strax börja r­epetera, dock inte på onsdagar för då är alla på bibelstudier. Lexington har 35 kyrkor. För 2 000 invånare. Cobbins ser som sin uppgift att få svarta och vita att ­mötas.

– Vi kan åtminstone börja hälsa på varandra.

Uppe vid torget cirklar ­bilarna runt stadens gamla rådhus, sakta, sakta, som tiden själv.

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN