Ett program som tänt en gnista – men vi måste rädda världen

Foto: SVT
Samtal i Idévärlden
KOLUMNISTER

Man vill snooza. Somna om och låtsas att världen, med omnejd, inte trumpifieras. Samt att den inte gjorde det redan innan USA fick sin 45:e president.

Man vaknar. Ser att SVT Opinion värvar under silly season: Fyra personer som ”gillar att röra om i grytan” kritar under för att bli ”regelbundna debattörer med rörliga tyckarinlägg”.

Man snoozar igen. För att slippa läsa Statistiska Centralbyråns rapport om bokläsning och få reda på att var fjärde svensk läser noll böcker om året.

Man tänker på författaren Ray Bradburys ord: ”Man behöver inte bränna böcker för att förstöra en kultur. Det handlar bara om att få folk att sluta läsa dem.”

Man vänjer sig. Reagerar knappt när Moderata Ungdomsförbundet föreslår nedläggning av ett femtiotal institutioner, såsom Kulturrådet, myndigheten för tillgängliga medier och Kungliga biblioteket.

Men så vaknar man en söndagskväll och tror inte sina sinnen. För man slår på SVT och möts av talkshowen ”Idévärlden”. På bästa sändningstid sitter programledaren, Eric Schüldt, tillsammans med tre akademiker och diskuterar bildning.

Historikern Dick Harrison orerar om bildningsförakt, varpå konstprofessorn Gertrud Sandqvist och filosofen Lisa Folkmarson Käll synar hans tes.

Det är som det låter: Snustorrt.

Och helt jävla fenomenalt.

Man slås först av insikten att gästerna tillåts tala till punkt. Bara en sådan sak. Sedan börjar man själv tänka; tänka själv. På vad gästerna har sagt och på ens egen syn på bildning.

Därefter tänker man på alla som inte går i lämmeltåget till ättestupan.

Studieförbunden: Den blåa Medborgarskolan. Det röda ABF. Vuxenskolan, Sensus, med flera. De som enträget fortsätter att folkbilda människor som tagit sig dit av fri vilja.

Folkhögskolorna: De världsförbättrare som sällan hörs, men som bildar och utbildar tiotusentals svenskar varje år.

Lärarna i grundskolorna och gymnasieskolorna: De hjältar som självmant stannar i eldsvådan.

Man tänker på ”Idévärlden” igen. Förstår att programmet förvisso har tänt en gnista men att Eric Schüldt på egen hand inte kan rädda världen från dumhet.

Man förstår att det är alla vi andra.

Man vill inte snooza mer.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker