Mejla

Jonatan Unge

Allt är litet men ändå obehagligt främmande

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag har varit malmöbo i nästan exakt tio år nu.

Men trots det så kan jag fortfarande känna förvåning över att det blev så.

Om du hade frågat mig nån sekund innan jag flyttade så hade jag sagt att jag aldrig, aldrig skulle kunna tänka mig att bo någon annanstans än i Stockholm.

Men en kombination av kärlek och arbete tog mig hit och nu är jag fast.

Kärleken producerade nämligen ett barn och även fast kärleken tog slut så håller mig det finaste jag har kvar i denna stad.

Och just det att jag är tvungen att bo här gör att mitt förhållande till Malmö är något komplicerat.

 

Jag upplever det som att jag befinner mig i exil. Vilket, tror jag i alla fall, har gett mig en större förståelse för hur många av de som invandrat till vårt land känner sig. Att det inte är helt lätt att leva i en främmande miljö.

En plats som trots att det är där man lever och bor ändå inte känns som ens hem.

Och att allt är lite men ändå obehagligt främmande.

Som att alla hus är byggda i gult tegel, den absolut fulaste färgen på tegel.

Men känslan av att nåt är djävligt fel går djupare än byggmaterial.

 


Ta bara det att jag verkligen oroade mig för om jag skulle kunna känna kärlek och tillgivenhet för mitt barn i fall hon började tala skånska.

Visst det är bara en dialekt men tänk er själva att ert barn talar på ett annat sätt än ni?

Att det som ska vara ert eget kött och blod vänder sig mot er och tilltalar er på ett superkonstigt sätt!

Usch va?

Det är ju som taget ur en skräckfilm.

Särskilt hemskt är det ju för mig då mitt barn är utsatt för skånska, Sveriges överlägset vidrigaste dialekt.

Hur ska jag kunna ge kärlek till någon som låter så dumdryg?

Jag lekte länge med tanken på att starta ett föräldrakooperativt dagis bestående av andra stockholmare som levde i exil i Malmö så att våra barn inte skulle utsättas för konstigt uttal under sin tidiga barndom.

Nu blev den drömmen aldrig till verklighet men gudskelov har hon inte blivit allt för drabbad av skånskan.

Hennes betoning är i och för sig åt helvete men hon skårrar inte på r:en och hon har lärt sig att om hon kallar en fralla för bulle så innebär det repressalier.

 


Så visst, hon bor och är född i Skåne men hon är lite stockholmare ändå tänker jag.

Fånigt kanske men jag tror i alla fall att jag inte är ensam om att känna så utan att även många av våra invandrare känner likadant.

För även om man vill att ens barn ska komma in i det nya landets samhälle så finns det också en sorg över att ens barn blivit och tillhör nåt annat än det man själv gör.

Som tur är kan i alla fall jag ta mitt barn till min värld med tåg eller flyg och visa henne att r:en ska rullas, frallor är frallor och tegel ska vara rött.

 

LÄS VIDARE

Av: Jonatan Unge

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN