Man behöver inte gråta högst för att sörja mest

KOLUMNISTER

Det brukar sägas att vi är lite reserverade i Sverige, att vi är konflikträdda och inte så känslosamma. Efter terrorattacken på Drottninggatan i fredags måste vi nog revidera delar av det påståendet en gång för alla.
Stockholmarnas svar på terrorn; att hjälpa varandra och öppna sina hem, var sympatiskt och väldigt mänskligt. Att i nästa steg behöva prata om chocken och känslan av vanmakt är också naturligt.

Innan sociala medier fanns sköttes den här typen av krishantering privat, antar jag. I tidningar och tv rapporterades det om jakten på gärningsmännen och om tysta minuter för de drabbade. Det handlade väldigt lite om dig och mig.

Terrorbrott är särskilt grymma till sin natur. Till skillnad från exempelvis trafikolyckor med lika många döda blev händelsen på Drottninggatan allas angelägenhet. För att det skedde med avsikt. För att det kunde ha varit du som drabbades. För att det var riktat även mot dig. För att du brukar handla på Åhléns. För att du också varit elva år.

Jag tänker på det när en kollega skriver på Twitter att hon inte kan sluta gråta över flickan som dog. På live-intervjuernas eviga ”berätta, hur känns det?” till mannen och kvinnan på gatan. På dagstidningens femton ”så var attentatet för mig”-krönikor (som, i all välmening, hade kunnat ersättas med en karta över Stockholms innerstad märkt med positionen för var samtliga journalister befann sig under dådet, samt något om hur de förklarade det inträffade för sina barn).

Illusionen att attentatet på Drottninggatan handlade om oss själva – och inte om fyra familjer som aldrig kommer att få tillbaka en älskad – gjorde att den offentliga sorgetiden denna gång blev obarmhärtigt kort. Samtidigt som den sista sargade kroppen hade identifierats var det politiska poängplockandet i full gång. Och nu var tonläget ännu högre än före attentatet. Det handlade om vem som skulle vinna tolkningsföreträdet för en nationell tragedi. I ena hörnet de högröstade domedagsprofeterna, i det andra kärleksapostlarna som gladdes över att ”terroristerna inte hade vunnit”.

Fyra människor hade alltså konstaterats döda. Ett femtontal skadade. Om inte det är åtminstone en delseger för terrorismen så vet jag inte vad som är det.

Terrorbrott är allas angelägenhet, men de drabbades olycka är inte per definition din. För att dela någons sorg behöver man inte hulka högst och man måste inte göra det i jagform. Det är svårt att skriva om död och chock, inte minst när man befinner sig mitt i det, och alla eventuella pekoral från attentatet är förstås redan förlåtna.

Det högtidliga språket ligger inte riktigt för oss, det är som ett idiom som vi har tappat eller kanske aldrig haft.

Det finns många sätt att uttrycka sitt deltagande i sorgen med de drabbade. Rest in peace. Vila i frid. Mina tankar och böner är hos er?

Många ord, på många språk, men det låter inte riktigt samma på svenska. Det ligger något lätt banalt över nästan alla importerade uttryck. Kanske har vi aldrig haft en särskilt stor vokabulär för att visa vårt medlidande. Vi har nöjt oss med att beklaga sorgen. Kanske var vi bara tystare förr. Kanske var det inte så dumt.

ARTIKELN HANDLAR OM