Mejla

Kerstin Nilsson

Tvingades döda för att visa sin kärlek

Publicerad:
Uppdaterad:

”Har du gjort det än?” undrar hon i ett sms från Paris.

Medan hon är där, på Disneyland med sin familj, har han ett uppdrag:

Att döda Therese Johansson Rojo, 15.

Det var så han skulle bevisa sin kärlek.

Annars kunde det aldrig mer bli dom.

Allt för en kort kyss fyra veckor tidigare.

När han vädjar om att få bevisa sin kärlek på något annat sätt, får han bara till svar att han har svikit. Igen.

Han är ingenting att ha.

Men han ber om en chans till – före skolbalen den 9 juni ska det ske.

Då ska de gå dit, tillsammans, hon och han, som ett par igen.

Så blir det inte.

Den här gången sviker han henne inte.

Bara sig själv – och alla andra.

Natten till söndagen den 7 juni dödar han Therese Johansson Rojo i skogsdungen bakom Hopparbacken i Enskede i Stockholm.

I stället för skolbal, skolavslutning och ett långt härligt sommarlov hamnar de i varsin cell i häktet.

Där hinner verkligheten ikapp dem.

De är 16 år och anklagade för mord.

Ett mord som prov på kärlek – ändå handlar historien om allt annat än kärlek.

Jag hittar ingenting som jag vill kalla kärlek, varken i de över flera hundra sidor långa förhören eller den långa listan med alla sms.

Beroende, ja.

Besatthet, ja.

Svartsjuka, ja.

Kontrollbehov, ja.

Men kärlek, nej.

Snarare ett slags ”folie à deux” – en galenskap på två.

Hur kunde det gå så överstyr?

Två tonåringar, två barn som totalt tappar verklighetskontakten och dödar ett annat barn, utan att inse konsekvenserna.

Två väl fungerande barn, från en välordnad miljö, med vad det verkar vettiga och engagerade föräldrar.

Två barn, ”en trevlig fotbollskille” som drömde om att satsa på skidåkningen och ”en ordningsam tjej”, med MVG i nästan alla ämnen, som ville bli polis.

Två barn, vilka som helst.

Eller?

Kanske inte.

I polisförhören berättar de själva om sin relation – och där finns åtminstone en del av svaret.

Det är en relation som med tiden blir allt mer osund och till sist leder till katastrof.

Hon är inte ens kär i honom när de blir tillsammans hösten 2007. Hon är kär i en annan kille – som ungefär samtidigt blir tillsammans med Therese Johansson Rojo.

Men med tiden växer de ihop allt mer, hon och han. De umgås allt mindre med sina kompisar, ägnar sig allt mindre åt sina tidigare intressen.

De umgås bara med varandra – så mycket att deras föräldrar till och med ­reagerar.

Hon får honom att sluta umgås med sina kompisar, sluta dricka alkohol, klä sig och bete sig annorlunda – som hon vill att han ska vara.

Han går med på det.

Han blir som hon vill att han ska vara.

Han gör vad som helst för henne, ska det visa sig.

Det är hon som har makten – och han som lyder.

Men frågan är vem av dem som är räddast inuti?

Den 24 oktober 2008, förlovar de sig – 15 år gamla.

Bara några månader senare, i februari i år, börjar de tröttna på varandra bägge två.

De bestämmer sig för att göra ett uppehåll, på hennes önskan.

Två dagar senare är han med en kompis till henne.

Hon ber på sina knän, som hon själv uttrycker det, att han ska ta henne tillbaka.

Det gör han.

När hon några månader ­senare får veta att han kysst Therese Johansson Rojo – något som hela skolan redan vet – blir hennes reaktion en annan.

Den står inte på något vis i proportion till det som verkligen hänt.

Hon ställer till en scen i skolan, hoppar på honom inför alla andra. Och nere i tunnelbanan, där hon hotat att hoppa framför tåget, får hon en panikångestattack.

Nästa dag är hon hemma från skolan.

Hon vill inte gå dit.

Hon känner sig inte bara sviken, hon är utskämd och förnedrad också.

Utåt låtsas hon må bra, men inuti fräter känslorna.

Och det är nu det börjar spåra ur helt och hållet.

Nu är det han som ber på sina knän för att få henne tillbaka.

Han gråter, han ber, han ­bönar, han hotar med självmord – men hon är stenhård.

Hennes sätt att behandla honom är nästan utstuderat.

Hon ignorerar honom, hon talar gång på gång, i sms efter sms, om för honom hur värdelös han är.

Vilket äckel han är.

Hur mycket hon hatar honom.

Han i sin tur ber gång på gång om förlåtelse, fast han inte riktigt vet för vad.

Hon får total makt över honom – och han är beredd att göra vad som helst.

Till och med döda.

Det blir det optimala beviset på hans kärlek.

Hon vill ha upprättelse.

Tillsammans driver de varandra mot katastrofens brant.

Utan att någon av dem tycks inse vart de är på väg.

Han hoppas i det längsta att det bara ska räcka med att han är beredd att göra det – hon tror aldrig att han kommer att göra det.

När han tidigt på morgonen den 7 juni ringer henne och säger: ”Nu har jag gjort det. Jag har dödat Therese” förstår hon först inte vad han säger.

Han har gjort det – på riktigt.

Det var ju inte så hon menade, egentligen.

Eller?

Av: Kerstin Nilsson

Publicerad: