Livets tips: Spela brädspel med grannarna

Foto: COLOURBOX
KOLUMNISTER

Vi var bjudna till våra grannar på valborgsmässoaftonen. Förevändningen, trots att någon sådan inte alls behövdes, var att vi skulle ta beslut om vilken kulör den skabbiga garagelängan ska målas i. Allt i svart eller allt i grått? Ska fodret vara vitt? (Snälla nej)
Trevligt skulle vi också ha.
Vi grillade under regnplågat utetak och matade barnen med korv och glass.
När både vuxenmiddag och efterrätt var uppäten och avdiskad och det sista kaffet gått ett trugande varv runt bordet ville jag spela ett spel. Inte ett socialt spel där vi låtsas att vi har mer pengar än vi egentligen har eller något sånt. Ett riktigt spel. Ett brädspel.
Ett spel från en låda av kartong med frågor och påståenden och gissningar. Det finns tusen varianter och nästan alla är roliga.
Tycker jag.
Tycker inte många andra.
”Nej, inte spela spel!” sa någon.
”Kan vi inte bara prata?” sa någon annan.
Så då gjorde vi det. Vi pratade till exempel om att tvätta altanen. Att gnugga den med såpa nu när det är vår, gnugga så att man får valkar i nävarna.
Jag fick valkar i mitt psyke och framhärdade.
”Nu spelar vi ett spel!”
Och med det försvinner en av papporna in i ett rum och hjälper barnen med internet till sina plattor.
Jättelänge gör han det.
Men när vi äntligen lyckas lura honom tillbaka till vardagsrummet plockar husets fru fram en fyrkantig och färgglad låda. Så himla fint av henne att stå emot grupptrycket, för min skull.

Det är inte lätt att vara trettionio på det fyrtionde och tjata om att spela sällskapsspel. De flesta gör inte så. Men sedan 2001 skäms jag inte för något, allra minst för det faktum att jag vill ha roligt på min lediga tid.
”Absolut överens” heter spelet som nu låg framför oss på finbordet, och är det inte ödets ironi så säg, att vi absolut inte var överens om att spela det?
Men från det att vi plockade fram spelet tills det att jag och Joachim vann (storstilat), så skrattade vi så att tårarna rann i radhuset.
Någon skulle gestikulera stringtrosa med bara händerna, partnern får tidsnöd och gissar på särk.
Ämnet var sexiga plagg för kvinnor.
Särk.
Okej, man kanske måste varit där. Men ändå.

Så, visst är detta veckans kolumn, men detta är också veckans tips, livets tips.
Spela brädspel med varandra.
För övrigt så älskar jag radhuslivet. Jag älskar att vi är tio personer som ska komma överens om färgen på vårt gemensamma garage där vi förvarar gamla barncyklar och trasiga krukor. Livet blir enklare när man delar kulör och gissar särk.
Livet är en stringtrosa i en fyrkantig låda.


Krankalas: Jag tycker att fotbollssupportrar ska bete sig rimligt och väluppfostrat, visst gör jag det.
Men mannen som blev portad från sitt favoritlags matcher och därför hyrde en lyftkran för att kunna se dem spela, det är något alldeles särdeles med en sådan hängivenhet.
Kramkalas: Jag gissar att Ulf Kristersson önskade sig en lyftkran att diskret förflytta honom ut ur Agendas studio när han såg Jimmie Åkesson nicka huvudet ur led inför varje förslag Moderatledaren lade fram.

ARTIKELN HANDLAR OM

Spel

Hus