Mejla

Monica Gunne

Alldeles nyss blev då

Allt oftare tänker jag på vad mycket man lärde sig när barnen bodde hemma.

Vilket drag det var och vilken koll man hade.

Man hade koll på allt: på film, musik, artister, idrott, fotboll, superstjärnor, monster, mode, frisyrer, resor, träning och heta kaféer.

För att inte tala om alla nya ord.
Och jag minns hur jag hörde: ”Kolla mamma, kolla. Det här ska du se, mamma. Lyssna på den där. Lyssna.”

Och under den här magiska tiden hade man också järnkoll på den tekniska utvecklingen.

Behövde bara säga till tio-åringen. ”Hörru, hur lägger man över bilder till datorn?”

Eller: ”Hur får jag igång rullen?”

Eller: ”Den är något fel på musikspelaren. Kan du fixa?”

Eller: ”Kan du installera den här mejlen?”

Oavsett hur svårt, det fixades alltid.

Alltid.

Och man hängde med.

Gud, vad man hängde med i svängarna.

Men det här är länge sedan nu. Det är smärtsamt länge sedan. Det är nästan längre bort än jag kan föreställa mig.

Och ändå känns det som det hände nyss. Alldeles bakom hörnet.

Man säger att det är på sig själv man märker hur tiden går. Men det märks också på hur man blir tilltalad. Vad som sägs och … hur det sägs.

Mina söner och jag träffas ganska regelbundet. Och då är det oftast jag som ”legat på” och fått ihop en ”date”. Och när vi träffas tar vi ofta något enkelt. Något hoprört och snabbt.

Eller hämtmat.

Och bara häromdagen hade vi fått ihop en sån här ”come-togehter”.

Och jag hann knappt sätta mig förrän de var igång: ”Mamma, varför har du en så tung dator? Vet du inte att det finns lättare? Att det finns datorer som inte väger någonting.”

”Mamma, varför har du 529 mail i boxen?”

”Varför har du så många ikoner på skrivbordet? Du har ju flera hundra. Kolla, här kan du lägga dom. Här.”
Och sedan var de igång med att granska min mobil och det blev fler jobbiga frågor: ”Mamma, när uppdaterade du mobilen sist?”

”Vad då uppdatera?”

”Man kan uppdatera den, mamma. Så att du alltid har den senaste versionen.”

Och sedan: ”Får jag mobilen? Jag gör det. Men det tar ett tag.”

Hur det hela slutade?

Tja, jag lämnade grabbarna med en ny, tunn mobil som vi med gemensamma krafter köpt på nätet med mitt kort. Hade också med mig en ”uppgraderad” mobil, där jag inte kan läsa texten utan att sätta på mig glasögonen.

Texten är för tunn.

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM