Det är början och slutet som fått mig att fastna

KOLUMNISTER

Jag inser att ”Love actually” inte är en kulturskatt av samma rang som Jan van Eycks ”Makarna Arnolfinis trolovning”, eller Michelangelos David. Som film betraktad når den inte upp till ”Casablanca”, ”Gudfadern”, eller ”Singin’ in the rain”. Som romantisk komedi är den inte fullt lika bra som Nora Ephrons bästa filmer.

Foto: Foto: Claude TRUONG-NGOC
”Fulhet är i en mening överlägsen skönhet, för den står sig” – Serge Gainsbourg.

Var och en med sina sinnen i någorlunda behåll måste erkänna att en film med Hugh Grant som brittisk premiärminister lider av ett trovärdighetsproblem. Mer än så. En producent och en regissör som enas om Hugh Grant som premiärminister, är djärva på gränsen till dödslängtan.

Å andra sidan. Richard Curtis, som skrev och regisserade ”Love actually”, har skrivit de flesta avsnitten till ”Svarte orm”. Han har, vilket gör honom odödlig, skrivit manus till ”Fyra bröllop och en begravning”.

Dessutom har Bill Nighy en central roll som avdankad, snällcynisk rockfarfar

i ”Love actually”.

Det är med andra ord rimligt att se ”Love actually”. Jag skulle till och med hävda att det inte nödvändigtvis är ett tecken på grav dekadens att se den om och om igen. Åtminstone inte om man gör det kring jultid, eftersom filmen dryper av julstämning.

Detta är alltså mitt mångordiga försvar. Det är fullständigt odugligt. För om jag ska vara ärlig är det början och slutet av ”Love actually” som fått mig att fastna. Det är scenen från flygplatsen, när folk väntar på nära och kära – fruar, äkta män, barn, älskare, föräldrar, mormödrar, farfäder och hundar – som kopplat grepp om min grunda själ. Jag läcker varje gång de faller varandra om halsen.

Jag känner likadant när jag själv står och väntar utanför ”ankommande”.

Förklaringen, brukar jag intala mig, är att våra moderna liv möjligen är bekväma, men att de saknar scenografi.

Allt sker lite hur som helst på enklaste sätt, när vi själva känner för det. Undantaget är att ankomma till en flygplats och vandra i en sluten korridor mot automatdörren som öppnar sig med ett väsande och plötsligt placerar oss oskyddade på en scen, med våra älskade i publiken.

Det har aldrig varit meningen, men här har vi fått en ceremoni, en meningsfull ritual, när alla andra avskaffats.

Det är ett aningen bättre försvar. Men det kan också vara så enkelt att jag är en sentimental fjant. Hyr ”Love actually” i jul och döm själv.

ARTIKELN HANDLAR OM