Mejla

Johan Hakelius

Sommaren bäddar in allt i förlåtande bomull

Det finns pjäser, romaner och filmer som handlar om motsatsen. Om hur det ­skarpa sommarljuset gör alla konturer tydliga, avslöjar det dolda och skiljer rätt från fel. Sommaren som bringare av klarhet, åtminstone fram till rötmånaden, när saker börjar gegga till sig igen.

Men jag tycker snarare att sommarljuset lägger sig som förlåtande bomull mellan oss. Det känns inte nödvändigtvis som att allt därute blir suddigare i sig självt, men det hamnar längre bort. Ropen blir svagare, vyerna disigare.

Nu har vi, åtminstone i den här delen av landet, haft sommar i en vecka. Jag känner redan av det.

Det pågår något slags kris i Europa. Det klivs in och ut ur limousiner på väg till ­eller från extrainkallade ­möten. De ilskna, de nervösa och de sorgsna höjer sina röster, men bilderna blir allt suddigare och rösterna är på väg att förvandlas till ett otydligt sorl. Det har varit val i Egypten och Eurovision i Baku. Flygbolag slår i backen, boräntorna ska pressas och Schlingmann kucki­lura ihop ett ännu nyare Moderaterna.

Allt är förstås värt intresse, analys och åsikt, men det är sommar. Ögonen vandrar. Tankarna också. Jag förstår att alla de här människorna vill något, men är det verkligen mig de talar till?

Sommaren är som en enda lång felringning.

Ljudet i stan blir ett annat när sommaren kommer. Det är inte nödvändigtvis färre eller lägre ljud, men ljuden är dovare och dåsigare.

Lojheten letar sig in i den skrivna texten också.

Det pågår, förstår jag, ett ganska uppbragt kultursideskrig. Fem månader efter Bengt Ohlssons artikel om vänstern är många strupar fortfarande hopsnörpta av indignation. Avsikten är allt annat än loj. Många av texterna framförs skrikande. Medvetna vantolkningar och klibbiga felcitat. Svansen av bloggar och tweets viftar säkert ännu häftigare, men den kan jag inte ens förmå mig att leta upp.

De tryckta artiklarna ser jag. Ibland ögnar jag igenom texterna. Det händer att jag själv är omnämnd. Men texterna kommer från så långt bort. Jag förstår att någon skriker, men det är dalar och berg, skogar och sjöar mellan mig och de upprörda. Allt som kommer fram i värme­dallret är ett svagt sus.

Talar de till mig? Eller har Göran Greider råkat slå fel nummer från partiell radioskugga?

Det senare, tror jag. Leve sommaren.

avJohan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM