Mejla

Herman Lindqvist

Unga krävde republik – då sköts 18 ihjäl

KUNGEN GAV ORDERN I mars 1848 var Stockholm närmare revolutionen än någonsin. Men oroligheterna vann inget större stöd bland allmänheten och kraven på republik slogs ner med vapenmakt. Ovan skildras händelsen i en akvarell av Fritz von Dardel, om än
i något beskuren form.

För första gången har en gemensam motion lagts fram i riksdagen där representanter för Social­demokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet kräver att monarkin ska avskaffas och republik införas i Sverige.

Kvinnan bakom motionen heter Yasmine Larsson (S) och är ordförande i Republikanska föreningen. För att demonstrera tyngden i republikkravet påpekar media att föreningen har 11 000 medlemmar och över 40 000 likes på Facebook. Motionen sprider ändå knappast skräck i kungahuset som har 353 538 likes i samma Facebook.

Krav på republik har framförts i nya motioner nästan varje år sedan början av förra seklet. Kraven kommer oftast från vänstern, men gärna även från unga liberaler, arvtagare till den forna svenska överklassens radikaler som sköt Gustav III och var med och hurrade då Ludvig XVI halshöggs i Paris. Varje motion avslås. Ingenting händer.

Det var mera glöd i de svenska republikanerna förr.

Marsrevolten i Paris 1848 spred sig även till Stockholm där unga radikaler ropade ”Leve republiken” i Gamla stans gränder. Oroligheterna exploderade i stenkastning, fönsterkrossning och skottlossning. Det var kungen, Oscar I, som gav order om att trupperna skulle öppna eld. Folkmassan flydde ner i gränderna. 18 stockholmare låg döda kvar i gränderna, över 200 skadades.

Närmare revolutionen än under dessa två dygn i mars 1848 hade Stockholm aldrig varit. Men skriken, skotten, de många dödade och sårade spred en sådan skräck hos stockholmarna att det var kö nästa dag i slottet av alla de delegationer av riksdagsmän, bondeorganisationer, borgare och andra grupper som alla ville ­uttrycka sin ”tillgivenhet för konungen och betyga sitt ogillande av vad som ­hade hänt”.
Nästa explosiva republikkrav kom i november 1919, i efterchocken av första världskrigets upplösning. Kejsar- och kungakronor rullade över palatsgolven i Europa, den ena republiken efter den andra utropades. I Sverige kokade det inom arbetarrörelsen. I Social-Demokraten skrev Per Albin Hansson i en ledare ”Händelserna jaga varandra med nästan för­färande hastighet” och han varnade: ”Ängsligt frågar man sig om det skall bli möjligt att dämma upp för upplösningens flod. Man ser upplösningens spöke överallt.” På yttersta vänsterkanten krävdes: ”Fram för den socialistiska republiken! En revolutionär våg sveper över världen och turen är nu kommen till Sverige”.

Vänstern krävde förutom republik: allmän rösträtt för män och kvinnor. Åtta timmars arbetsdag. Industrierna ska överföras till arbetarna. All jord, de stora godsens, bolagens och statens jord ska överlåtas direkt till statarna, torparna, drängarna, bondsönerna och skogsarbetarna.

Paniken var nära på Stockholms slott. Försvarsministern meddelade att det rådde revolutionär stämning i alla militärförbanden i Stockholmsområdet.

Statsministern, liberalen Nils Edén, kallade upp LO-ordförande Herman Lindqvist (min farfar) till slottet. Statsministern bad honom om hjälp för att försöka lugna stämningen bland arbetarna och ”hindra oroligheter och äventyr”. Lindqvist hade svarat: ”Arbetarklassen är som en björn som kittlas. Den låter dem hålla på till dess han reser sig och slår till med ett enda slag.” Han förklarade att om man verkligen ville förhindra våldsamheter måste radikala reformer införas. Alltså ett försiktigt hot mot högern: Acceptera kvinnlig rösträtt och åttatimmars arbetsdag, som folket kräver, så blir det inga oroligheter.

I Folkets hus pågick hetsiga stormöten i alla salarna. Arbetarna sjöng omväxlande ”Internationalen” och ”Marseljäsen”. Hjalmar Branting ledde förhandlingarna om den kravlista arbetarna skulle föra fram.

Där fanns rösträtten och kraven på ­åtta timmars arbetsdag och så kom ropet om republik. Mycket skickligt lyckades Branting vända stämningen och få arbetarna att förstå att just nu var krav på ­republik inte lika viktig som kraven på mänskliga arbetsförhållanden och rösträtt för alla.
Långt senare berättar Gustav V för statsrådet Torsten Nothin att han var så säker på att revolutionen skulle komma den natten att han lät packa sina väskor.

In i det sista försökte högern bromsa reformerna men inför hoten om revolt och blodbad, segrade demokratikraven. Sverige blev det sista landet ­ i Norden som införde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Revolutionen blev inställd och kungahuset bevarat därför att Hjalmar Branting och LO-ordförande Herman Lindqvist stod emot kraven på våldsamma förändringar.

Sedan dess har socialdemokraterna alltid haft kravet på republik i partiprogrammet, men ännu har ingen i partiledningen tyckt att frågan är så viktig att den skulle ligga överst.

Erik Segersäll, Norden och Japans nuvarande kejsare Akihito.

VISSTE DU ATT ...

... Sverige har varit monarki sedan tidernas begynnelse. Nu har vi vår 77:e regent sedan Erik Segersälls dagar på 900-talet.

… världens mest demokratiska och jämlika länder – Sverige, Norge och Danmark – alla är och har alltid varit monar­kier. Detsamma gäller Europas andra mest demokratiska länder: Storbritannien, Nederländerna och Belgien.

… Asiens mest demokratiska och utvecklade land, Japan, är kejsardöme och har varit det utan avbrott i över 1 500 år.

avHerman Lindqvist